you never can tell with bees

Jag har aldrig tyckt om Nalle Puh. Den enda karaktären i Disneys version som jag tyckt är något intressant är Kanin, och det bara för att han är så dryg – vilket jag också skulle ha varit om jag satt fast i en skog med en idiot som Puh, en fjant som Nasse och en manodepressiv tiger som närmsta grannar.
Men i de flesta fall är grundhistorien bättre än tolkningarna, så när jag hittade Winnie The Pooh (1926) av A.A. Milne på Erikshjälpen för fem spänn häromdagen tyckte jag den dumma gamla björnen var värd en ny chans – och det visade sig stämma.

Boken är så fin i sig, i svartblå pärmar med grova sidor och E.H. Shepards underbara illustrationer. Sen är historierna i gamla barnböcker fylligare och mer djuplodande än man tror när man är liten, och karaktärerna i Sjumilaskogen så mycket färgstarkare än i Disneys serie: Uggla är ingen vis gammal get utan en felstavande, överpretentiös hycklare som smyger in svåra ord i sina meningar för att verka förmer än de andra; Nasse nöjer sig inte med ett liv som fegis utan gör sitt bästa för att dölja att han är rädd och konkurrerar hela tiden med Puh om vem som vågar mest = han är snarare modig som möter sina rädslor; Kanin är inte bara dryg, han är en främlingsfientlig liten ond typ som planerar att stjäla känguruungen Ru för att driva bort honom och hans mamma från skogen; Puh är dum men inte så frustrerande som i filmerna, bara obekymrad och fullt medveten om det faktum att hans hjärna består av bomull.

“Well,” said Owl, “the Customary Procedure in such cases is as follows.”
“What does Crustimoney Proseedcake mean?” said Pooh. “For I am a Bear of Very Little Brain, and long words Bother me.”

Men Ior är nog ändå värst. Han är inte bara lite dyster och otursförföljd, han är i verkligt behov av terapi! Han står halva dagarna och tittar på sin egen spegelbild upprepandes ordet ’patetisk’ för sig själv; när han tappat bort sin svans är han säker på att någon tagit den ifrån honom för att jävlas, för det vore ”just likt dem”; när Puh säger att Kanins vänner och släktingar kan gå efter Ior i ledet svarar åsnan bittert att han inte ville gå på den här ’Expotitionen’ från första början, men här är han nu, och ska han gå i slutet så vill han vara slutet; och när han blir bjuden på kalas måste han fråga om fem gånger för att vara säker på att hans sällskap verkligen är önskat och godkänner till sist inbjudan med orden ”A mistake, no doubt, but still, I shall come. Only don’t blame me if it rains.”.

Av hela hans skrivsätt får jag uppfattningen att Milne var en förfärligt fin och barnvänlig människa. Bara det faktum att han skriver historier om sin fyraåriga son och hans leksaker, och att han gör det med själ och hjärta, är väl bevis nog på det, men framför allt styckena av nutid, mellan kapitlen om björnens äventyr, får mig att tänka på världens-bästa-morfar. Då får Christopher Robin möjlighet att ställa frågor, inte för att han själv inte förstår men för att hans nalle behöver få saker förtydligade, och det är det finaste på något vis.

“And if anyone knows anything about anything,” said Bear to himself, “it’s Owl who knows something about something,” he said, “ or my name’s not Winnie-the-Pooh,” he said. “Which it is,” he added. “So there you are.”