När jag säger att ni är min största källa till inspiration så smörar jag inte. Är det inte i motiv så är det något ni säger, påpekar, berättar, visar eller förmedlar som väcker former och färger inom mig. Men ibland är det också så enkelt som att jag förälskar mig i en bild ni tagit, och vill göra min egen version av den. Det hände i lördags, när jag såg Wildas blombukett.
Romersk malört och rosor i en hög smal vas. Så skirt och bräckligt, och på samma gång modigt och ståtligt. Som Wilda själv. Jag gjorde min egen version av hennes rosor, i akvarell.
Det är varken det vackraste eller noggrannaste jag gjort, men penslarna har arbetat mot mig ett tag och detta var första gången på några veckor som jag kände att måleriet funkat någotsånär. Sen använde jag mina billiga(re), tunna akvarellpapper och det är en så himla dålig förutsättning eftersom de är ömtåliga och torkar för fort. På den översta högra rosen syns det tydligt hur pappret inte klarar av att bli uppblött och bearbetat flera gånger, vilket ett tjockare ark gör, det blir smuligt och blaffigt och går inte att jobba över. Men egentligen tycker jag det är de tre mittersta rosorna i den här bilden som är intressanta, så ni får titta på dem!
Lämna ett svar