undergången i en banankartong

Tallarna reser sig som svarta spiror ur dimman, avtecknar sig guldkantade och glesa i ljuset från den uppåtgående solen. Älvorna dansar på åkrarna och dammen ligger dold under grågrönt skimmer.
Jag sitter på en mjölkpall med ryggen lutad mot den tjärade ladugårdsväggen. Bredvid mig står kaffepannan och emaljmuggen med liljekonvaljmotiv. I förklädesfickan en hopfällbar kniv och en tändsticksask.
Ladugården ångar av värme från de idisslande korna och svalorna pilar in och ut under takpannorna med näbbarna fulla av mask och trollsländor. En fluga kryper slött utefter min arm. Kaffet är ännu för varmt för att drickas.

Min yngre bror har farit till marknaden med det första lasset. Far sover ännu i sin kammare på loftet. Allting är stilla och nymorgnat. Långsamt närmar jag mig flugan och krossar den under tummen.

När korna är mjölkade, sockorna lagade och jag lämnad ensam med lugnet önskar jag att allting ville gå under. En efter en stryker jag eld på tändstickorna mot den ruffa ladugårdsväggen. Ser de svartna och krokna innan jag låter dem slockna i fallet mot gruset.

Tallarna avtecknar sig förkolnade och glesa mot de röda flammorna. Det knastrar och sprakar från höskullen och korna råmar oroligt. Far har ännu inte rört på sig men svalorna har övergett sina ungar och bon. Elden sprider sig stadigt utefter skogsbrynet mot boningshuset.

Jag häller upp det svalnade kaffet. Låter det blandas med sotflagorna i koppen.

För ett par veckor sen fick vi i uppdrag att välja mellan några svartvita porträtt vår lärare kopierat ur gamla fotoböcker och liknande.

Utifrån porträttet skulle vi skriva en monolog personen kunde tänkas hålla. Jag hade förälskat mig i en ung dam som såg ut att heta Signe och var norska. Hon tyckte om att sy och bodde på en gård men var trött på att mjölka kor. Det kändes ungefär som det minst stimulerande i världen att skriva om, så jag gjorde henne till mordbrännare.

Utifrån våra texter skulle vi sen skapa en miljö i 3-dimensionellt collage. Vi fick använda svart, vitt, gråskala, silver och guld.

Strukturen i marken fick jag fram genom att lägga ett tunt papper mot en skrovlig yta (i mitt fall stubbar) och använda bredsidan av en kolkrita till att gnugga fram strukturer. Precis som man gjorde med höstlöv på dagis, ni vet. Tekniken kallas frottage och är så himla läcker – perfekt för bakgrunder till alla möjliga projekt.

Himmelen är silkespapper, flammorna och trädet i förgrunden aluminiumfolie och huset är en bas av kartong, med frottage-tak och väggar.

Och så kommer det sig att jag byggt ett norskt undergångslandskap i en banankartong.