vi måste prata

Jag har skrivit på den här texten i nästan sju veckor nu, men det betyder inte att det blir lättare eller att resultatet blir bättre med tiden – snarare tvärt om. Men vi måste prata, trots att det gör mig ledsen och trots att jag skäms. Vi måste.

Det handlar om att lyckas, men ändå misslyckas, och om att få sin ångest och sin kreativitet betygsatt. Det handlar om mitt stora mål hösten 2014, att våga ansöka till en riktigt stor utställning, och det handlar om att bli refuserad.

Målet var att våga. Att våga plocka ut fem alster och säga ”de här, de duger, jag vill att ni ställer ut dem!”, att skicka in dem till Liljevalchs med varsin titel och varsitt pris. En fruktansvärd utmaning för mig som klassificerade mitt arbete som pyssel fram tills för bara ett och ett halvt år sen. Och jag uppfyllde målet, jag skickade in ansökan och jag bekämpade i samma veva jantelagen genom att berätta för er att jag tänkte göra det och att jag hade gjort det. Fyfan vad bra!

Målet var aldrig att bli antagen (det vore en destruktiv, orimlig målsättning eftersom jag inte själv kan påverka den), men likväl fick jag en isande kramp i bröstet när beskedet kom att jag inte var utvald.

Fattar ni vilket himla bra sagoslut det hade varit om något av mina alster hade blivit antaget? Snacka om att krossa demonerna! Alla de som säger att jag inte kan, inte någonsin kommer kunna. Ni minns kanske den här målningen från 2012? Gemytlig trekaffe med prestationsdjävlarna. De som är så ständigt närvarande att jag inte längre blir skrämd av deras hiskeliga uppsyn. De som gnager och tär och river och petar och hela hela tiden talar om att det mesta är helt fel och att det bästa inte är bra nog. Ibland är jag inte ens medveten om att jag gör exakt som de säger åt mig, ibland skriker vi åt varande i eld och evighet, ibland bekämpar jag dem på ren rutin och ibland lurar jag dem. Men de är alltid där, involverade i vartenda beslut att låta en idé ta form genom händerna (och i alla möjliga situationer som inte är ett dugg relaterade till skapande förstås). Och nu hånskrattar de åt mig.

För det är pinsamt, pinsamt att ha satsat och missat, pinsamt att ha trott på mig själv och hävdat min plats, pinsamt att erkänna att det inte gick för er som trodde på mig och pinsamt att ge dem som inte gjorde det rätt.

Utöver den självklara besvikelsen att något jag tillägnat all min kraft och otaliga timmars arbete inte är snyggt nog (vilket det finns en miljon bortförklaringar för – tex att medelåldern bland de antagna är 44 år vilket innebär att de flesta har haft 20 år längre tid på sig att öva än jag) finns den farliga ambivalensen i att blotta sin ångest. Det kan vara det absolut bästa en gör med den där oformliga klumpen i magen – men det är också bland det svåraste jag fått acceptera att min smärta, min sorg och min skräck dög inte den här gången.

Min rädsla har blivit refuserad, liksom den enda form av utlopp jag har för den. Det är ett sammanfallande av ren och skär ondo, men jag klarar att hantera det den här gången. Jag är på ett bra ställe i livet – med stöd och skyddsnät på alla sidor.

Så vad händer nu? Jag har känt sorg, uppgivenhet, och jag har känt skam. Den mest illasmakande av alla känslor och den mest destruktiva. Men det har gått sju veckor och jag återhämtar mig, jag skakar av mig känslan av oduglighet och jag tar upp nålen igen. Jag återfår förtroendet för händerna – det som måste åtfölja inspirationen för att möjliggöra makerimagi. Det är törnat och ömt i mitt inre just nu men allt finns kvar där – viljan, behovet och passionen är starkare än skammen.

Så därför trotsar jag jantelagen ännu en gång, genom att säga er att:

Mina verk blev inte antagna till Liljevalchs vårsalong 2015 men jag har inte givit upp!
Jag har inte givit upp om mig själv och jag kommer försöka igen.

Ser ni bilden på djävlarna som dricker kaffe från 2012? Ser ni utvecklingen från den till de senare fem som jag kreerade 2014? Det är två år mellan alstren – jag planerar att utvecklas mycket mer på 20 år.

Framtidens konstsalonger, jag kommer nu. Be-fucking-ware.