tio små apor hoppade i sängen

Jag var något för liten, kanske tio eller tolv år gammal, när jag såg Planet of the Apes (1968) hemma hos min granne Johanna. Förutom att den rimmar väl med min fascination för ”the end of innocence (och) the darkness of man’s heart” gav filmens final mig en så fullkomlig mind blown-upplevelse att jag än idag får en pirrande klump i magen när jag tänker på den. Jag placerar Planet of the Apes i samma kategori kultur som Lord of the Flies, A Clockwork Orange och War of the Worlds – medium som påverkat mig enormt vid första mötet och som fortsätter att fascinera mig gång på gång.

2011 kom prequeln Rise of the Planet of the Apes, och i helgen hade uppföljaren Dawn of the Planet of the Apes premiär på bio. Här har mänskligheten närapå utplånats från jordklotet och lever i ständig nöd, skräck och hopplöshet i små grupper. Samtidigt har schimpansen Caesar samlat primater från skogens alla hörn och byggt ett ”ape home” där han och orangutangen Maurice uppfostrar sina likar i teckenspråk, läsning och fredlig inställning till varandra. Tills en dag…

Filmen har varit uppskattad bland besökare och kollegor, varför jag väntade mig lite någotsånär spännande och dystopiskt domedagsmys. Första halvan var lovande, varpå jag serverades en hel sallad klyschor, sexism, antiklimax och tji på fat med silverkupa.

Saker jag inte gillar med Dawn of the Planet of the Apes:

1. Att schimpanser lever i flockar ledda av en fysiskt överlägsen hane är kända fakta. Därefter varierar hierarkin mellan individer beroende på olika grejer som storlek, kön, ålder, styrka och interna statusegenskaper – som typ om du är gravid eller inte.
Den första halvan av filmen verkar apflocken bestå av icke könsdefinierade individer med ganska neutrala namn. Skönt. Sen känner förstås Caesar ett behov av att slå sig för bröstet och kalla Blue Eyes ”my son” och den nyfödde apkvantingen ”my son” och sen, i historiens vändpunkt, tycker Koba det är ett modernt och realistiskt initiativ att beordra ”honor och ungar” att ”stanna i skogen” emedan hanarna följer honom till strid. Jaha.

2. De ibland otroligt utdragna scenerna av teckenspråkskommunikation primaterna emellan.

3. Det finns åtminstone tre framträdande han-schimpanser (Caesar, Blue Eyes och Koba), vilka man känner igen på deras olika kroppshållning, ansiktsdrag och ärrvävnad. Sen tillkommer en (1) framträdande hon-schimpans (Cornelia), vars enda funktion är att vara Caesars fru. Tydligen kan modern animationsteknik inte göra ett kvinnligt apansikte tillräckligt personligt för publiken att känna igen, utan man väljer att pryda Cornelia med ett förskönande attribut: ett chict pannband av typ pistagenötskal. Så vet vi att den med smycket är hon tjejen liksom. Tack!

4. Filmen saknar helt det överraskningsmoment som var så framträdande i föregångaren och följer till punkt och pricka den korrekta dramaturgiska modellen vilket innebär: inga. som helst. överraskningar.

5. Caesar har en son (egentligen två söner), Malcolm har en son, Malcolms högt uppsatta kompanjon hemma i ”human home” är en snubbe. Vilken som helst av de här individerna hade kunnat bytas ut mot en kompetent kvinna – utan att ens utgöra ett hot mot de två ledande huvudrollshannarna. Istället utgörs filmens leading ladies av apfrun Cornelia (som inte gör ett skit) och Ellie som är doktor men vars huvudsakliga uppgift är att se orolig ut. Hennes replikutbud utgörs också främst av påståenden som ”Det kan vara farligt” och ”Du behöver vila”. SKÖNT att ha henne med i gänget.

6. När människorna äntligen får tag i lite ström och det är ett av filmens happy moments tittar Malcolm tårögt på den roterande 7:an ovanpå bensinmacken, medan Ellie tittar tårögt på Malcolm. Därför att han är en sån HJÄLTE.

7a. Hästarnas beteende är helt orealistiskt, men det får en som hästtjej alltid skit för att påpeka så jag lämnar det därhän för den här gången och konstaterar, som Andreas sa, att ”de skulle lika gärna kunnat vara motorcyklar”. Vilket faktiskt vore häftigare.

7b. Schimpansbarn kan egentligen inte gå förrän de är ett år gamla, om jag får anmärka på detaljer.

7c. Aporna lär sig väldigt snabbt att använda skjutvapen. Ganska så direkt faktiskt. Något alla vi som aldrig avfyrat någonting annat än slangbellor förstår är rimligt.

8. Så fort schimpanserna inträder i ”human home” glömmer de bort sina apgener och Koba är snabb att anamma de matchokulturella regler som uppenbarligen fortfarande existerar i en liten överlevande koloni av mänsklighet år 2026 (jag tänker mig att katastrofer och nöd är ypperliga förutsättningar för att sluta bedöma personer efter kön och börja ta tillvara på individuella talanger och karaktärsdrag men så har man tydligen inte resonerat i ”human home”). I upptrappandet till den avgörande striden kastar schimpansen Koba alltså upp automatvapnet över axeln för att se riktigt TUFF ut och samtidigt blotta biceps, emedan han när det verkligen GÄLLER kastar ifrån sig vapnet och SLÅSS SOM EN MAN. Trumpetfanfar.

Filmens sensmoral är ungefär att människor och apor inte är vidare olika varandra, och min slutsats är väl ungefär densamma.

Vilken skitrulle.

I egenskap av biografvärdinna ber jag att få upprepa att allt som skrivs i bloggen är mina personliga åsikter.