I helgen avgjordes röstningen om Sveriges nationalfågel. Vinnare blev min personliga favorit, koltrasten! I vanliga fall är jag inte så mycket för någonting som börjar med ordet ”national”, men eftersom det rörde sig om fåglar den här gången hade jippot mitt fulla intresse.
Egentligen röstades koltrasten fram till Sveriges nationalfågel av Dagens Nyheters läsare redan på 1960-talet, men då med en mycket liten och inte särskilt representativ grupp svarande. I år har drygt 75 000 personer engagerat sig i någon av delomröstningarna, organiserade av Sveriges Ornitologiska Förening, och i slutomgången vann koltrasten över skatan och blåmesen (som knep plats två och tre) med nästan 13 000 röster mot skatans dryga 9000.
Koltrasthanen är svart med gul näbb och en gyllene ring runt ögat.
Honan är gråbrun, mer ojämnt färgad och har brun eller brungul näbb. I mellersta och södra Sverige förekommer fågeln året runt, vilket jag tycker gör den till en klockren vinnare och symbol för landet.
Eftersom koltrasten gärna bor i parker och trädgårdar lever den nära människor och blir lätt en orädd bekantskap. Hemma hos mina föräldrar i Törnrosdalen har vi ett koltrastpar som väljer nya knutar av huset att bygga bo på varje år, och som känner igen en när en kommer gående längsmed gatan. När jag fortfarande bodde hemma brukade hanen slå sig ner på fönsterkarmen bredvid mig när jag satt och såg på film, påkalla min uppmärksamhet genom fönstret och, när jag reste mig från soffan, flyga runt huset för att möta mig vid dörren. Där bjöds det på russin och äpplen samt en stunds småprat.
Ett år byggde paret bo på uteplatsen, mot väggen ovanpå redskapsboden.
Det betydde att honan låg och ruvade bara nån meter från var vi åt middag varje kväll.
Från mina bröders sovrum såg en rakt ner i boet.
Vi fick följa de små knytena när de växte.
Och växte.
Och en dag i maj lämnade den första dunbollen boet! Hen fick namnet Horace, för hen var så lik Professor Slughorn med sina vilda ögonbryn.
När koltrasten är ung (juvenil) är alla kön mest lika den vuxna honan i färgställning.
Kolla på de små stjärtfjädrarna!
Inom loppet av några dagar var boet tömt.
Men den lilla ungdomsskaran fortsatte att hänga runt i trädgården.
En förlorade vi tyvärr till yttre omständigheter och jag och minstebror begravde hen under bänken vid vinbärsbuskarna. De andra växte, skaffade egna familjer och flyttade ifrån gården.
Men föräldrarna bodde kvar, såhär förnärmad såg pappan ut första gången han hörde min röst från huset efter att jag flyttat därifrån.
Till Monthly Makers januaritema papper målade jag bland annat en koltrast. Ganska missnöjd med resultatet är jag nu hemskt sugen på att göra ett nytt försök.
Sveriges nationalfågel i mitt hjärta!
Lämna ett svar