nio år gamla akvareller från gymnasiet

När jag gick igenom en mapp härom kvällen hittade jag några akvareller jag gjorde i gymnasiet, omkring år 2007. Det gjorde mig så himla glad att jag hade sparat dem, för jag minns verkligen hur missnöjd jag var, och väldigt mycket som gjordes mellan det att jag var 10 och 20 år åkte direkt i soporna, eller sorterades ut och slänges senare. Något jag verkligen ångrar idag.

Om jag ska kunna se hur jag själv har utvecklats måste det ju finnas tidigare alster att jämföra de moderna med, och inte sjutton märker jag någon större skillnad på en målning från i går och en från förra våren, men såhär, nio år senare, då ser jag skillnaden. Och kanske är det så långa perspektiv en får ha när en försöker utveckla sitt måleri. Det går inte fort, det går inte lätt, men det sker hela tiden små omedvetna förändringar.

De här bilderna är inte färdiga. Jag gav upp mitt i därför att ingenting dög. Ansikten tyckte jag var särskilt svårt, och när de inte blev lika förlagan trodde jag inte att jag kunde fortsätta målandet. Vansinne, tänker jag idag, det finns ju stämning i de här bilderna. Övningen gick ut på att använda foton från sin barndom som referens. På den övre bilden äter jag pepparkakshus med min lillebror, på den nedre har jag på mig klänning och guldkrona, och framför mina händer står en tårta i papper med alla mina mjukdjur uppradade omkring. Ett av dem fyllde år. Jag önskar jag målat färdigt scenen trots att ansiktet inte stämde.

Här är en målning baserad på ett foto av mig och min allra käraste morfar, min första sommar på Gotland. Jag älskar det här fotot, men när jag försökte måla av det blev det bara Jesus av alltihop. Mycket kan man säga om min fantastiska morfar, men nån Jesus är han inte. Jag minns att jag knappt tordes visa resultatet för min lärare, Linda, för att jag skämdes så. Idag fattar jag ju att det är en alldeles för svår bild att måla av, full med märkliga skuggor, skarpa kontraster och bar hud.

Den här bilden är faktiskt en skiss för en större oljemålning som fortfarande hänger hemma hos mina föräldrar. Jag gick inte ihop med den långsamma oljan som aldrig ville torka, och tycker skissen är finare än den ”riktiga” bilden blev. Den skulle föreställa all min ångest och oro travad i en enda ödesdigert vajande stapel. Så himla onödigt, säger framtids-Alicia till dåtids-Alicia, att samla sina bryderier på hög sådär.

Det här är en illustration av en saga som vi fick uppläst för oss i klassen. Jag minns inte så mycket av den mer än att det var viktigt att fönstret var öppet (kanske klättrade någon in eller ut genom det?), och att barnen kräktes upp alla chokladbollar efteråt. Jag sneglade på min kompis Carolinas både fina och roliga illustration av den kväljande flickan och ville gömma min egen naivistiska tolkning. Idag älskar jag de skeva Ilon Wikland-perspektiven och den Pettsonska detaljrikedomen. Dessutom är det festligt hur mycket jag lånat från mitt eget barndomskök – både bänken med blåa luckknoppar, soffan, hyllorna, det som står på dem och väggtallrikarna hör hemma hos min mamma. Hade jag illustrerat ett kök till en saga idag hade det antagligen sett precis likadant ut.

Ett annat ofärdigt Gotlandsmotiv.

Min första känsla när jag ser de här akvarellerna är vemod och ett stygn av sorg över hur mycket prestationsångesten hindrat och begränsat mig fram till 2012 då jag började plugga Levande Verkstad och fick en annan ingång i skapandet. Idag är jag så bekväm med bildmediet att jag ibland glömmer hur förlamande oöverstigligt det kan kännas att doppa en pensel i färg. Men jag har också varit där, målat med armen runt pappret så ingen annan kunde se, svettats vid redovisningar och rivit bilder i små små bitar för att försäkra mig om att ingen kunde fiska upp dem ur soporna, pussla ihop dem och skratta åt mig. Jag vet vad ni går igenom när ni känner allt det där, men det går att växa ur och komma över, om en fortsätter försöka.

Min andra känsla är att det är så otroligt roligt att se utvecklingen från de här bilderna till det jag gör idag, men att jag ändå känner igen mig själv i de gamla alstren. Det är samma färger, samma stämningar, samma styrkor och svagheter. De är lika mycket jag som det jag producerar i modern tid. Och det ger mig lite känslan av att bli sams med mitt tonårs-jag. Vilket jag tror mitt tonårs-jag kunde behövt. Tänk om jag vetat det då, att framtids-Alicia var på min sida, det hade nog besparat mig några skålar i den där orosstapeln.

Men kanske visste jag det också någonstans, eftersom jag ändå valde att spara målningarna.