Världens mest osjälvständiga hund. Livrädd för personbilar, bussar, avloppsbrunnar, smällande grindar, främlingar och påträngande bekanta. Höll på att få en hjärtattack och dö varje gång en spöklikt utklädd unge ringde på dörren under Halloweenhelgen.
Ensammast i världen när jag går till jobbet om morgnarna, lyckligast i ett expanderande universum när jag kommer hem. Sätter jag mig på golvet bredvid henne kravlar hon runt så hon kan lägga tassen och huvudet i mitt knä. Går jag in i duschen utan att hon ser vart jag tar vägen letar hon igenom hela huset tills hon hittar en stängd badrumsdörr att gny mot. Hon har själv lärt sig öppna min sovrumsdörr eftersom jag inte kan sova med hennes snarkningar och hon inte kan sova utan mina. Vi har varit bästa vänner sen hon först följde med mig till Gotland sommaren 2005.
Åtta år och det värsta fall av artros veterinären sett. Går på starka smärtstillande och får inte promenera längre än tre kilometer i sträck. Följer mig ändå upp och nerför trappor som en svans. Imorgon åker hon hem igen och jag har svårt att skaka av mig känslan av att det är sista gången jag passar henne.
Lämna ett svar