En sen kväll i mitten av februari åkte jag, Andreas och Nils med Stockholms Ornitologiska Förening ut på Djurgården för att spana efter ugglor. Guiden Henrik Waldenström ledde oss med enorm sakkunskap och så medryckande, humoristisk pedagogik mellan olika platser där det bodde kattugglor och spelade upp deras rop ur högtalare i bilen (obs, inget en provar själv eftersom ugglorna kan anfalla och då gärna ger sig direkt på ögonen).
Vi hörde sex olika individer som hävdade sina revir. En hona kom mycket nära men utan att visa sig.
Men så plötsligt frigjorde sig en stor kattuglehane från det omgivande mörkret och kom för att möta oss. Ögonblicket då han lämnade sitt träd och flög ut över fältet som i slow motion, perfekt avtecknad i ljuset från alla ficklampor, glömmer jag aldrig. Det var den första uggla jag såg i det fria och en av mina mest intensiva naturupplevelser.
Jag var berörd av händelsen i flera dagar och har bilden som fastetsad på näthinnan. Någon gång ska jag måla av den ordentligt, men igår gjorde jag åtminstone en liten minnesanteckning.
Ugglevandringarna är slut för den här gången, men har ni möjlighet att följa med nästa vinter – gör det. Naturen är så evinnerligt magisk.
Lämna ett svar