en nyligen påbörjad kärlekshistoria

Jag är ju uppvuxen med femtioklios boxrar, en och annan långörad kanin och jag har ridit sen jag var sju år. Vad jag inte är särskilt van vid är katter, och efter ett antal misslyckade försök att befrienda dem jag som liten mötte i Törnrosdalens villaträdgårdar gav jag tidigt upp hela konceptet katt.

Jag och Christell, sommaren 1998. Foto av mormor.

Missförstå mig nu rätt, jag älskar allt som har päls (utom älgar) – problemet är när objektet för kärleken inte älskar mig tillbaka. En grinig häst vet jag hur jag ska hantera och vända humör på, de hundar jag känt har alltid varit lyckligast på jorden över att se en och min kanin Micka levde för att borra in nosen i armvecket och gosa. En katt däremot kan titta på min vidöppna famn och mitt blottade hjärta, skratta och gå därifrån. Inte bara kan – i de allra flesta fall har den också gjort så, och det finns absolut ingenting jag kan göra åt saken. Jag har haft uppfattningen att alla kattindivider jag mött i mitt liv har haft för avsikt att krossa mitt hjärta. Dessutom äter de fåglar – ett synnerligen osympatiskt drag.

Jag och Scorpan, sommaren 1999 eller 2000. Foto av mamma.

Sen träffade jag Andreas, ni vet, han som säger ”katt” i varannan mening och gråter över ca alla kattvideor på youtube. Han snärjde mitt hjärta på mer än ett sätt och lyckades på något vis lura mig att passa Stevie för drygt ett år sen. När hon bet mig i tutten liksom styrkte det lite min tes att alla katter är förrädare förklädda i fluff, men min mur var nedriven, och i julas tackade jag återigen ja till att vara kattvakt – då åt Haku och Tifa.

Haku, julen 2014.

Och här hände det någonting. Förutom att katterna den mesta tiden faktiskt ville ha mitt gos och min kärlek sprack jag nästan av lycka när Haku en kväll hoppade upp och la sig intill mig i sängen. Aldrig hade jag känt mig så älskad. Sen var det kört, och jag sa att ”Ja, jag kan tänka mig att samexistera med en katt” till Andreas som var inne på Blocket innan jag hunnit avsluta meningen.

Utanför Vaxholms katthem, vintern 2015.

Vi hade uppfattningen att världen är full av katter som saknar hem, men det tog ändå tid, många fruktlösa Blocket- och katthemskontakter innan vi snubblade över en annons med två långhåriga systrar som ingen hade tid över för. Och när jag såg bilden på dem sa det bara BING, BANG och BÅNG i mig och jag skrek åt Andreas att han måste ringa nu nu nu. Det gjorde han, och sen tog vi bussen till andra änden av stan för att hälsa. Och vet ni vad? Det var kärlek vid första ögonkastet. Så i förrgår kväll åkte vi tillbaka och hämtade hem dem.

Internet, möt Tofslan! Hon är en stor tjej, lite blyg för främlingar men dödsgosig när hon känner sig trygg. Hennes mamma är skeppskatt och hon har ärvt den extra tån på framtassarna.

Möt även Vifslan! Hon är liten som en mygga och består till hälften av svans. Hon är också svårast att fotografera för hon är aldrig still, bara stryker i åttor kring fötterna på en, stångas och skulle följa med vilken ful gubbe som helst ut i skogen så det är tur att hon är innekatt (vilket även minskar antalet fågelmord på mitt samvete).

Min arbetsplats idag med Vifslan på bordet och Tofslan på fönsterkarmen. Ganska trivsamt.

Bägge är två år gamla i april och enligt uppgift till hälften maine coon (men jag undrar om det inte är ett missförstånd för de är betydligt mer lika sibiriska katter). De gosar, leker, trampar, klättrar, puffas och far runt och ja, mitt stackars hjärta är hopplöst utblottat – för alltid. Såhär efter ett och ett halvt dygns samvaro har de redan givit mig all kärlek i världen och jag måste erkänna: Jag har haft fel om katter hela tiden. Jag älskar katter. Katter är mitt liv. Detta är från och med nu en kattblogg. Jag ska brodera katter och måla katter och tova katter av kattpäls. Nu är ni varnade.

PS, här finns en superkort video.

Och ja, Andreas är utom sig av lycka.