Med anledning av Monthly Makers marstema lera.
Trodde ni att min relation till materialet lera var alltigenom okomplicerad? Det är långt ifrån sanningen. Faktum är att jag aldrig förväntar mig att något av mina leralster ska komma ut ur ugnen i ett stycke. Varför? På grund av svåra barndomstrauman.
Sommaren 1998 fick jag prova att sitta på en häst för första gången. Det var vår granne på Gotland som hade en liten ponny vid namnet Christell som jag fick sköta och rida. Jag blev ögonblickligen kär, i den hästen och i alla hästar i hela världen. När jag kom tillbaka till fritids började jag omedelbart rita hästar och skulpterade även en i lera. Noggrant rullade jag smala korvar till man och svans, räfflade och klistrade, formade benen, mulen och de små öronen. Hästen klarade den första bränningen och jag glaserade den i brunt med svart man och en vit bläs. Jag visste exakt hur den skulle se ut och la ner så mycket kärlek och tid i den här lilla tingesten att den kunde väl inte bli annat än perfekt. Men när den kom ut efter andra bränningen…
… var pälsen flammig, det svarta hade inte alls fått fäste i manen och på nosen var en ful oglaserad fläck från något den stött emot i ugnen. Jag var fullkomligt utom mig av sorg. Jag grät och grät och grät och mina stackars fritidspedagoger kunde inget göra för att trösta mig.
Idag kan jag skratta åt den buckliga, flammiga lilla hästen, men inte helt utan att sjuochetthalvtåringen sticker ett vasst pekfinger i hjärtat. Min relation till leran är ambivalent, även om jag fick lite mer förtroende för materialet förra våren då mina boxrar och min urna kom ut ur ugnen helskinnade. Jag fäster mig aldrig vid ett lerföremål förrän det klarat sig genom torktid, bränning och transport hem, och även då har jag svårt att se på någonting jag gjort utan att också se den lilla avbilden av Christell.
Hästen bor kvar hemma hos mina föräldrar, högt uppe i en dammig hylla – de tillät mig inte att slänga den när jag var så missnöjd. Jag tar ner och tittar på den ibland när jag är där och är glad för att den finns kvar, men jag hade inte klarat av att se den dagligen.
Hur känner ni för månadens tema? Är ni något på spåren, eller hemsöks ni också av gamla minnen som gör processen svår?
Lämna ett svar