belöningen

Sen jag lämnade in min ansökan till Liljevalchs har jag reflekterat en del över vikten av belöningar, och kommit fram till att jag är uppvuxen i ett system som egentligen inte gynnar prestation. Jag skrev en lång svajig text om saken som behöver nystas och utvecklas, så jag ber att få återkomma, men en sak kan jag i alla fall konstatera: Jag är skitdålig på att vila och på att belöna mitt eget arbete.

Medvetandegörandet av detta resulterade i alla fall i att jag gav mig själv en rejäl present för att jag uppfyllt årets stora mål och passerat en personlig milstolpe:

Jag hittade Maxim på Instagram när jag scrollade #embroidery i vanlig daglig ordning, och förälskade mig genast i hennes skapelser. Särskilt en liten långörad kanin fick mitt hjärta att hamra, så när Etsybutiken öppnades lagom till att vårsalongsbidragen skulle vara inne beslöt jag att trotsa alla mina spärrar och köpa en liten handgjord, perfekt docka åt mig själv.

Paketet kom, ända från Förenade Arabemiraten, och var inslagen i orange omslagspapper (som jag inte hann dokumentera pga slet av det utanför postombudet). Inuti paketet var en liten körsbärsmönstrad pappkartong.

Och i den en tygpåse.

Någonting stack ut, ett öra.

Och där var hon, i hela sin perfekta gestalt!

Med följde även ett litet pass med instruktioner om vård, uppgifter om födelsetid och plats, samt ett personligt tack från makaren.

Fem bultar gör huvud, ben och armar ledade så att hon kan sitta, stå och fäkta omkring sig bäst hon vill.

En liten handbroderad nos och rosiga kinder.

Nu sitter hon i min syhörna och håller mig sällskap, påminner om att jag varit jävligt grym och om värdet av vad händer kan producera, om det magiska med kreativitet, om konst och belöningar och om långa mjuka öron. Allt möjligt viktigt faktiskt. Kanske hon med tiden kan lära mig något.