the Baker Street Irregulars
29 mars var en måndag och perfekt för Londonbesök. Tåget från Bedford tog en timma och sen var jag äntligen tillbaka bland röda dubbeldäckare, trånga shoppinggator och ett obegripligt tunnelbanesystem.
Jag som är ganska infernaliskt såld på Sherlock Holmes just nu och som inte hade lyckats få tag i någon ny bok sen jag läste ut den jag hade hemma (med andra ord led jag av enorm detektivabstinens) ville inget annat än att åka till Baker Street och gå på museet som är upprättat där i hans ära. Så vi splittrade oss och medan familjens herrar gav sig av i riktning mot The British Museum tog jag och mamma tunnelbanan till min hjältes boning på nummer 221b.
Vi har varit på Sherlockmuseet en gång tidigare men det var så länge sen att jag inte mindes mycket av det och framför allt hade intresset inte varit lika stort då som nu. Mamma var inte fullt så angelägen om att följa med in så hon tog till egna äventyr medan jag sprang upp och ner för de smala trapporna och in och ut i de olika rummen och läste varenda skylt som stod upprättad, tidningsurklipp som satt inramat och boksida som låg uppslagen. En liten gubbe gav mig en personlig guidning och berättade om de olika rummen och föremålen på skrivbord och hyllor. Jag var fem år igen och hoppade jämfota av förtjusning.
Sherlocks fiol och kemiska utrustning på skrivbordet i bakgrunden.
En byst av Sherlock och ett porträtt av Wastson.
Detaljer ur bland annat Baskervilles Hund och De Sex Napoleonbysterna.
Och inte blev jag besviken när jag småningom lämnade lägenheten för att uppsöka affären i våningen under och lyckades hitta mitt största shoppingkap genom tiderna – typ. The Complete Stories of Sherlock Holmes innehåller alla fyra romaner och samtliga 56 noveller (inklusive illustrationer) Sir Arthur Conan Doyle skrev om sin consulting detective. Boken är 1400 bibeltunna sidor lång, i röda pärmar med gyllene bokstäver och kostade 15 pund = cirkus 170 svenska riksdaler = ingenting! Jag kramade den hårt ända fram till kassan, livrädd att någon skulle dra den ur händerna på mig.
Fett glad tjej.
Lucas
14 april, 2010 at 19:0215 pund! VILKET KAP. Det där med att du målar fint med orden som Malin anmärkte har jag förstås alltid tyckt, men det tåls att sägas igen!
Emilie
14 april, 2010 at 03:18Ah vilken vacker bok. Jag har bara last en enda Sherlock-novell genom tiderna och det var pa svenska och den hette Det sprackliga bandet ;) Kort och spannande med ett bra slut. Men om de ar sa bra som du sager kanske man ska ge dem ett nytt forsok, jag menar, den dar novellen laste jag nog nar jag var fjorton eller nagot…
Jag blev glad att se alla dina kommentarer pa min blogg! Och visst var hasten tjusig, jag tyckte mycket om honom. Har du fatt mitt vykort? Det var tankt att det skulle komma fram som en Valkommen-hem-fran-England present till dig :) Men kanske att den NZlandska posten slarvat bort det…
Kram kram
Hanna
13 april, 2010 at 20:37Nu har jag äntligen läst igenom dina reserapportsinlägg ordentligt! Jag älskade giraffungen och påfågeln och häststatyn och Sherlockmuseet och husbåten och åååhhh vad härligt. Underbart beskrivet också, förstås!
(och jag vill se fler bilder från djurparken, tack!)
Mimmmmi
12 april, 2010 at 22:20men ooh vad roligt, kan verkligen tänka mig en glad skuttandes Alicia där inne! Men en dumfråga från mig som inte är så insatt; har sherlock holmes funnits på riktigt?
Malin
12 april, 2010 at 14:02Det är alldeles underbart att läsa Alicia! Du målar så fint med dina ord och jag riktigt känner samma känsla som du kände vid ditt besök. Måste också tillägga att alla dina bilder är väldigt fina, jag gillar hur du har dokumenterat rummen. Det ser lite sådär lagom mystiskt ut.