arsenik & gamla spetsar

Jag har en tendens att gilla samma saker som, om inte mormor och morfar, så i vart fall morbror, bildläraren och gubben bakom disken i musikaffären. Jag är liksom född ett fyrtiotal år för sent, och hyser förkärlek för allt som inte finns kvar, men som mina betydligt äldre vänner upplevt och drömt sig kvar hos. Hela mitt projektarbete var någon slags utlopp för min eskapism men dessvärre hade det ingen verkan – jag är obotlig.

Nu sträcker mitt begär efter gamla fula saker sig inte bara till morbrors LP-skivor, bildlärarens upplevelser, mormors tapeter och morfars koftor, utan ännu längre, vilket gör att jag lite för ofta överträder gränsen och blir en fullfjädrad kärring. Idag överträffade jag mig själv då jag köpte min första kaffeservis, i romantiskt rosenmönster, 33 delar för 175 spänn, second hand. Jag älskar den, den är bedårande, men vad i helvete är mitt problem? När jag köpte Colin, min porslinshund, hade jag någon slags nostalgisk, kitschig, ironisk baktanke och unnade mig honom som ett substitut för min obefintliga fyrbenta vän och just för att han var så underbart engelskt 1800-talsful. Men den här kaffeservisen med mjölkkanna och sockerskål är till fullo ett seriöst inköp.
Jag måste börja pensionsspara.

Till min barnslighets försvar kan jag säga att jag nu är halvvägs igenom Harry Potter & Fenixorden. Jag blir precis lika förbannad nu som när jag först läste boken, på häxan (dåligt ordval) Umbridge, som gestaltar hela det korrupta etablissemanget och förstör min dag.