tvånolltolv
2012 startade med ganska usla förutsättningar. Jag var utsliten fysiskt och psykiskt av restaurangjobbet med så dåliga knän att jag inte kunde stå upp på två månader utan att det gjorde brutalont. Ambitionerna var få och hoppet ganska litet.
Jag mest läste misantropisk poesi, drack kaffe och broderade med benen i högläge.
Men våren kom och småfåglarna fick barn, knäna frisknade till och jag slöt fred med en fiende och kanske med mig själv också. I mars började jag blogga igen efter sju månaders uppehåll.
Jag klippte och klistrade, skrev poesi, gick en kurs i klädsömnad, väntade på provsvar, sorterade LP-skivor och listade mina passioner i hopp om att hitta någonting jag ville göra.
Och vips fick jag jobb på biografen. Och blev reserv till den enda utbildning i hela världen som jag kunde tänka mig att gå de närmaste tio åren. Sorgen av det sistnämnda dämpade lite glädjen av det första, men i juni hade jag i varje fall börjat få balans på livet.
Färdigställde mitt mest finemanga pyssel någonsin.
Sen tog jag sommarlov och for till Normandie. Ni har fortfarande inte fått se ens hälften därifrån. Kära värld vad långsam jag är.
Resten av sommaren jobbade jag mest, med undantag för två magnifika helger i Göteborg där jag såg först Bruce Springsteen och sen Leonard Cohen, drack drinkar på ett skepp, åt pannkaksbrunch i en trädgård och tjuvåkte turistbåt med den sensationella Lisa.
På vägen till och från jobbet och på lunchrasten och under varje ledig minut egentligen under åtta dagar stickade jag på min Gryffindorhalsduk.
Och sen som en blixt från klar himmel fick jag en skylt i huvudet och hjärnskakning och mitt i förvirringen ringde de från den där folkhögskolan och talade om att de ångrat sig, att de visst ville ha mig där och jag som inte skulle gå i skolan på tio år började skolan.
Och det var början på den hittills lyckligaste och mest magnifika perioden av mitt liv. Fylld av inspiration och utlopp. Jag har inte känt så mycket känslor under hela mitt liv sammanlagt som under den här hösten.
Det eskalerade och eskalerade tills jag inte kunde andas längre och precis då gick någonting sönder.
Mitt i allt hann jag med att bland annat jobba deltid, vara scoutledare åt världens bästa ungdomsgäng, gå på Skansens höstmarknad och fira Halloween som på Hogwarts.
Så kom snön. Jag gömde mig i skolan från morgon till kväll och fann någon slags frustrerat lugn i vetskapen att kaos är en stor del av kretsloppet och att jag står väldigt stadigt på de ben jag har kvar. För det gör jag. Stadigare än någonsin (om än med ledvärk).
Och med det önskar jag er ett gott nytt. Mina mål för 2013 är att flytta, bli bättre på att andas och släppa känslorna fria, vara ärlig och strunta i alla dikterade regler, gå på bio mer och försöka komma ihåg att vattna den stackars krukväxten lite oftare.
Anonym
1 januari, 2013 at 17:08Vilka fantastiska HP-broderier!
Alicia Sivert
2 januari, 2013 at 17:37Visst har de finess? Måste erkänna mig oklädsamt nöjd.
Anonym
31 december, 2012 at 19:56Ack, Alicia. Du är en fenomenalt inspirerande individ. Gott nytt år!
Alicia Sivert
2 januari, 2013 at 17:36Det är den allra finaste komplimang jag kan få. Tack rara du!