tio träd jag tecknat som tröst
Under årets första månader har jag tecknat träd. I julas, när min kreativitet var som mest illa tilltygad, fick jag en rörpenna och en anteckningsbok av min morfar. Jag hade redan tänkt att jag ville teckna mer på det nya året. Teckning är för mig mycket mindre laddat än måleri, någonting jag gör för min egen skull för att träna avbildning eller för att spara ett minne. Något som inte behöver bli något speciellt eller visas om jag inte vill. Jag har alltid trivts bäst med penseln och föredragit att måla, men jag vill verkligen lära mig teckna bättre och göra vanan till en del av vardagen. Att då få förutsättningarna, och ramarna, av någon annan var helt perfekt i mitt tillstånd.
Den första januari gick jag ut på en promenad strax innan solnedgången och tog en bild på ett ganska egensinnigt träd invid Farsta slottsväg. Det hade en stor bula långt ner på stammen, ett hål och några krokiga grenar. När jag kom hem tecknade jag av det med min nya penna i min nya bok. Bara för att lära känna materialet, bara för att spara ett minne från årets första dag.
Dagen efter satt jag vid köksbordet och fick syn på trädet mellan de faluröda förrådsbodarna på innergården. Jag visste ju att jag hade klarat av att teckna ett träd dagen innan, och det gjorde på något vis att jag vågade försöka igen. Typ som när Harry frammanar sin första patronus för att rädda Sirius. Han vet att det går därför att han har redan gjort det.
’
Och på den vägen var det. Jag började uppmärksamma träden på mina promenader. Runt huset och runt om i Gustavsberg. Just det här står utanför Café Tornhuset i hamnen.
En brusten och ihålig åldring ihop med två ungdomar, på Oxenstiernas väg, alldeles intill Farsta slott.
På sluttningen mot Farsta gårds gravfält fick jag upp ögonen för en sliten och enögd trästump som måste stått många år utan att få sätta nya löv. Nu hände något i mig. Jag började aktivt att leta efter de mest slitna karaktärerna, de som inte bara förlorat sommarskruden utan det mesta av livet men som stod pall ändå. Det var något trösterikt över att få teckna dem, att få dem att känna sig fina igen. Och för mig som fick känna igen mig i dem.
En vildvuxen liten vän på gården bakom Gustavsbergs Textil och Tapetserarverkstad. Med sprucken och halvt avskalad bark till en yvig frisyr.
En enarmad bandit på andra sidan Odelbergs väg.
En sprucken och kraftigt lutande ek i Engelska parken.
Det kanske pampigaste trädet i hela Gustavsberg är en ihålig pjäs vid vägen ut till Täcka udden. Hela jag får plats i hålet.
En skruvad stam som verkar ha dött redan i sin ungdoms strävan. Också från Engelska parken bakom vårt hus.
För mig har det blivit en mindfullnessgrej att leta träd. Att vara uppmärksam på dem när jag går ut. Jag ser med andra ögon på stammarna jag passerar varje dag och jag hälsar på dem jag känner igen eller har tecknat av. Säger ”du är näst på tur” till en stubbe i närheten av vårdcentralen. Kliver genom lervälling och snårskog för att ta en referensbild ur rätt vinkel. Blir lite mer kompis med skogen, lite mer närvarande i stunden, och kommer lite närmare kreativiteten under tiden. Tack träden, och tack morfar för pennan.
Yvonne
13 april, 2020 at 08:28…det blev lite anonymt där, det var inte meningen ;)
Anonym
13 april, 2020 at 08:27Väldigt fint och tänkvärt, både teckningarna och din text. Träd är personligheter.
Alicia Sivert
2 maj, 2020 at 11:04Tack så mycket! Och det har du verkligen rätt i :)
Jessica
30 mars, 2020 at 19:51Fantastiska teckningar! Här vilade jag länge – tack för det.
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:23Så fint att läsa. Tack Jessica!
Ethel
20 mars, 2020 at 16:53”Jag började aktivt att leta efter de mest slitna karaktärerna, de som inte bara förlorat sommarskruden utan det mesta av livet men som stod pall ändå. Det var något trösterikt över att få teckna dem, att få dem att känna sig fina igen. Och för mig som fick känna igen mig i dem.” Åh Alicia <3
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:22<3<3<3
Frida L
18 mars, 2020 at 19:37Låter jättebra att du hittat något som inte känns laddat eller kravfyllt och ägnar dig åt det. Tänk vad som finns omkring oss om vi bara tar oss tid att se det. På något sätt är det lättare att se skönheten i det när någon (=du) tagit sig tid att teckna av dem. Jättevackra träd och teckningar.
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:22Jamen visst är det häftigt hur man plötsligt blir medveten om sin omvärld. Närvaro alltså, så svår att fånga och plötsligt så lätt när man väl hittar ett sätt. Är mycket mer närvarande i mitt möte med träd nu!
Cecilia N
17 mars, 2020 at 16:26Uppmuntrar kravlöst.
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:21Tack!
Lena
16 mars, 2020 at 22:12Gillar styrkan och bräckligheten i träd. Vad är det som är speciellt med en rörpenna? Det ihåliga trädet ser ut som jag minns Bamses trollskog från barndomen!
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:20Jag med!
Den har en hård ståludd så den är lite annorlunda att teckna med än kulspets och filtpennor. Och så fyller man själv på den med bläck när det tar slut :)
Annika
15 mars, 2020 at 22:15Alltså hur fina är inte dina träd!! <3 Visste inte att ett träd kunde bli så här vackert!
Mikaela
16 mars, 2020 at 07:11❤❤❤ 1. Så fina teckningar
2. Låter som den perfekta grejen att skapa just nu
3. Du skriver fantastiskt
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:19Annika och Mikaela era kommentarer hamnade i samma tråd så jag kan inte svara er var för sig, men ni ska båda ha tack för så väldigt väldigt fina ord! <3
Linnéa
15 mars, 2020 at 15:18Jag förstår verkligen varför du tycker det är avkopplande att avbilda träden. Det är något avkopplande med att bekanta sig med naturen runtomkring oss. De dagar som verkligen va skit var när jag var sjukskriven, var något av det mest avkopplande att jag visste göra att bara gå ut i naturen och ställa sig på en plats och bara insupa naturen runt omkring.
Alicia Sivert
12 april, 2020 at 14:17Jamen precis!! Försöker ta det ett steg/sinne längre och gå runt och klappa på barken, känna på barren, plocka upp och kasta kottarna. Ser ut som en dåre men man mår fan bra av det!