till stenstranden

Efter badet och kaffet den fjärde Gotlandsdagen sadlade jag min svarta unghäst (morfars mountainbike) och gav mig av på strandvägarna mot Haubjärgar.

Jag cyklade förbi myren. Här tycker jag om att svansa omkring när det är dimma. Jag föreställer mig alltid att här tagit plats en mytomspunnen tragedi som den med Baskervilles hund.

Ute på sjön låg ett ståtligt skepp. Det visade sig senare vara självaste Ostindiefararen Götheborg som stoltserade kring södra Gotland dagen till ära.

Frid fann jag på stenstranden långt bortom de sista fiskebodarna.

Jag slutar aldrig att fascineras över de här stränderna. Hur mängder av fossiler trängs i stenarna.

Jag plockade en näve full av skatter. Slipat glas hör också till det vackraste jag vet. Tänk att naturen tar människans elakaste skräp och gör det mjukt och matt. Det tycker jag om.

Jag hittade en hel trilobit! Obs, detta var ett ovanligt bra fynd.

Någon gång i vintras fick ett fartyg på väg från Baltikum till England hiva lasten överbord av okänd anledning, och sen dess har hela stranden varit full med virke.

Ett stort hjul av något slag hade flutit iland och någon lagt flata stenar ovanpå. Jag bidrog med ett par.

Att leta hålstenar är ett av mina äldsta sommarnöjen. Nu hittade jag de två största jag sett i mitt liv. De liknade gamla muttrar mer än förstenade koraller.

Så var jag ute på udden dit nog bara jag och fiskmåsarna annars kommer.

Knappt hann jag tänka den tanken förrän en husbil(!?) stannade till uppe på vägen och släppte av tre smultronplockarbarn med varsin burk. Kanske är inte de här skogarna så outforskade som de var för några år sen, eller så växer jag till mig och inser att ”djungeln” bara är backen bakom garaget och ”ödemarken” den lilla vätern invid grannhuset. I vart fall fanns det en tid när jag kunde vara ute på de här vägarna i timtal utan att möta en annan människa.

Så gav jag mig av genom skogen. Vägen är knappast mer än två remsor av grus med gräs emellan. Jag studsade över rötter, sladdade i sanden, rev benen mot törnesnåren och piskades över ryggen av låga tallruskor. Det finns nog ingenting i världen som jag tycker så mycket om som att cykla snabbt på de här vägarna.

Jag fortsatte genom hela skogen, ut på andra sidan och till utkanten av Sundre.

Hittade ett gäng kor som hade det idylliskt.

Trampade förbi ett ruckel övervuxet av rosor och murgröna. Bästa typen av hus.

Och så bar det av tillbaka hemåt.

Knappt hann jag in genom portarna och falla ihop i en trött hög på golvet innan morfar sa att ”nu tar vi bilen till Hoburgen och äter ute.”

Så åkte vi tillbaka hela den väg jag just kommit. Och åt panerad rödspätta på Majstregården. En finfin tradition. Finns det en anledning till att jag fortfarande äter fisk så är det denna.

En klippa vid Hoburgen är formad som en gubbe – typ – och någon har målat gul näsa på honom. Detta är en av Gotlands finaste attraktioner, ska ni veta.

Jag gick ner till havet och såg på solnedgången.

Och det var den dagen.