till Klehammarsård och sen snabbt därifrån

Medan jag hade semester och kunde spendera Gotlandsdagarna med att läsa och sy gardiner satt Andreas och jobbade inne i morfars ateljé. Så fort klockan slog fem slängde han igen datorn och vi sprang ut på långpromenad.

Ner genom grindarna som leder till världens ände.

Denna vackra paradisplats där vi förlovade oss för sju år sen. Med det poetiskt ljudande namnet…

Haugbjärgar.

Här stod strandkålen i full blom. Strandkålen som om hösten ser ut som vita skelettarmar med frön som små hårda pärlor.

Nu som en mjuk och fyllig brudbukett strösslad med vita blomblad.

Vi följde vattnet i riktning mot Klehammarsård. Gick i sakta mak för att hinna leta slipade glasbitar på De Bästa Fyndställena. Det allra bästa stället är här, vid några ensliga fiskebodar där glaset alltid verkar samlas vid iläggningsplatsen för båtar.

Längsmed hela kusten blommade det karga landskapet.

Vill ni se lite kontraster kan ni titta på bilderna från samma promenad, en höstdag 2018.

Strax innan Klehammarsård kommer vi förbi ett ställe där man verkligen går på lånad mark. Här är skrattmåsarnas och strandpiparnas och grönbenornas mark – som Ronja Rövardotter skulle säga.

Och strandskatornas.

Men just idag var det tofsvipans plats. Satan vad sur den var! Cirklade runt oss som ett paraply i storm och skrek sig alldeles hes.

Plötsligt såg vi varför. En mycket nykläckt tofsvipeunge hade villat sig ut på grusvägen. Vi skyndade snabbt därifrån för att inte störa.

Så kom vi till Klehammarsård, Andreas favoritplats. Där stod han och såg högtidligt bestämd ut ett slag medan jag rotade runt i vattenbrynet efter fler skatter.

Plötsligt så trampade jag nästan på dem. En slarvig strandskata hade lagt tre ägg precis i vattenbrynet, utan så mycket som en tångrugga till skydd! En blåsig dag med höga vågor och de här äggen skulle vara puts väck. Eller om jag varit en sån som tittar ut över havet och inte ner i backen. Klatsch! Strandskatan hade tur den här dagen och vi tog det som ett tecken på att vi skulle hålla oss borta från stenstranden.

Upp på vägen igen.

Och in i den snåriga, spöklika skogen där krumma tallar flätas samman av törne och spindelväv.

Tillbaka till huset där det vankades middag och ett parti kubb!

Som jag totaltorskade.