the sound of magic music in our brains

Såhär års, när jag börjar kunna gå hemifrån utan 2,2 meter halsduk och handskar, när bussdäcken river med sig ett moln av grus och damm på vägen nerför Odengatan, när jag vaknar och för första gången upplever morgonsol i det nya köket, när jag får skäl att putsa upp farbrors gamla Clubmasters och slänger vinterkängorna som är så uttjänta att det är hål både frampå och undertill, blir jag hysteriskt Blur-pepp.

Det finns kanske inte någon musik som gör sig så bra tidig vår som den Blur skapade i London under 1990-talet. Mängden applicerbara citat är oräkneliga och det är någonting med Albarns röst som bara är Så Skönt. Jag liksom vill klä mig i en blandning av färgstarka t-shirtar och för stor kavaj med roströd slips och ostyrigt hår, gå utan paraply när det regnar, vara arbetslös med fåglarna och råttorna i Hyde Park, cykla med fötterna på styret, omfamna någon jag tycker om och tumla nerför en kulle tillsammans, dricka kaffe ur en rutig termos, brodera ”modern life is rubbish” i stora röda bokstäver överallt och sjunga la-la lalala med en trio snedtandade pensionärer och en grönsakshandlare på ett torg där duvorna skingras mer av förvåning än förskräckelse därför att fyra unga män har för mycket vårspring i benen efter ett halvår utan drakflygning. Jag vill vända upp och ner på allt som dammat igen under vintern, kasta sand i ansiktet på dem som sårat mig och rusa längsmed gatan till tunnelbanan av den enkla anledningen att jag för första gången på månader ser min skugga mot asfalten framför mig. Och så vill jag ha en jättestor grand danois såklart, men det vill jag ju alltid.

Här är några favoriter:

So take me home, don’t leave me alone
I’m not that good, but I’m not that bad
No psycho killer, hooligan guerilla
I dream to riot, oh you should try it

Ville egentligen ha med Tender också men det fanns ingen bra video så jag lämnar det åt er att göra vidare efterforskningar.