the dawning of the Age of Aquarius

Jag tycker om all den här undergångsromantiken, även om jag inte så mycket tror att jorden kommer att flyga i luften i eftermiddag.

Den här hösten har varit den underligaste, mest omtumlande och magiskt mystiska i mitt liv. Sammanträffanden och symbolik och stora ting som fallit på plats. Klockor som stannat och människor jag mött, ögonblick av själslig fulländning, musikaliska epifanier, total samhörighet och så mycket kärlek.

Himmelen trillar inte ner men vad är det egentligen vi gör med jorden? Vad är det för ideal vi eftersträvar och spel vi spelar? Vi släpper ut gaser och proppar i oss antibiotika, gömmer all mänsklighet bakom arbetsuniformer och internetprofiler, och skadar varandra själsligt för att gynna vårat Ego. Vi förnekar och stressar förbi, skyller ifrån oss, jobbar 12-timmarspass och äter halvt konstgjord mat bara för att köra fingrarna i halsen.

Jag tänker att den här hösten har lett fram till den här dagen för att den är en vändpunkt. Ny tid för harmoni och förståelse, sympati och tilltro. Allting jag tänkt och känt i maggropen sen jag var liten har på något vis grott och slagit rot och ingenting känns riktigt omöjligt längre. För första gången någonsin tror jag på godheten och framtiden. Den lilla personliga och den universala. Så varför inte börja nu?

”Then peace will guide the planets
and love will steer the stars”