teckningsutmaningen, utvärdering

I juni lovade jag mig själv att teckna eller måla någonting varje dag. Det säger ju en hel del att ni får vänta till halvvägs in i juli innan jag levererar en utvärdering av projektet.

Sanningen är den att jag la ner ganska omgående efter att ha lämnat in halvtidsrapporten. Jag tröttnade på tekniken, och jag hade redan åstadkommit allt jag någonsin kunnat vilja. Vad var det – att bli bättre på att teckna? Nej, jag tror inte jag utvecklades så mycket rent tekniskt under de där fjorton dagarna, vad som hände var så mycket bättre.

För förutom att starta om med porträttet av Gomez Addams tog jag tag i en målning som jag trodde var förlorad för alltid. Mina honky tonk women har vuxit fram en i taget sen november 2012. Jag har målat på porträttet med långa pauser (december 2012, maj 2013, februari 2014) men hela det senaste året har känslan för alltihop varit som på bilden ovan: Blä. Jag trodde aldrig jag skulle ge mig på trion igen, och har även tänkt tanken att måla över alltsamman och återanvända duken.

Men i frustrationen över pennans och mina egna begränsningar med den tog jag fram penslarna i mitten av juli och påbörjade det fjärde ansiktet. Ett antal timmars arbete återstår, men jag har brutit upp årsgammal is och påbörjat avslutet av en historia. Det känns som att en härva reds upp samtidigt som en annan knyts ihop och det är den mest magiska av sensationer.

Min slutsats är alltså ungefär:
Jag ska inte göra saker som jag inte vill.
Tvåveckorsutmaningar passar mig bättre än hela månader.
Ur frustrationen föds nya idéer.
Jag kommer aldrig bli vidare bra på att prestera på beställning.
Vissa historier tar tid att berätta.
Döden måste vara med.

Minns ni vad det var som väckte idén att juniutmana mig själv? Jessicas beslut att skapa i bara en teknik under en hel månad. Läs hennes utvärdering här.