stolpskott & skavsår

Hej dagboken! Jag måste bara berätta om en incident i förra veckan när jag gick runt och såg ut som ett förbannat stolpskott. Det förvånar mig nämligen att jag släppts utanför grinden sen dess, men inom en snar framtid kommer väl hundfångaren och burar in mig (med all rätt).

Det började med att jag fick en igenridningstid i onsdags och vid femtonsnåret drog på mig ridbyxor, en t-shirt och kängor för att ta pendeltåget till stallet. I vanliga fall får jag skjuts (that’s how lucky I am) men med tanke på klockslaget var det inte tal om sådant utan jag fick välja alternativet – kommunaltrafik.
Vad jag glömde bort var det faktum att mina ridkängor är två storlekar för små, går utmärkt att rida i men lämpar sig mycket dåligt för längre promenader. Eftersom jag först skulle ner till stationen och sen ifrån en annan station till stallet hade jag en bra promenix framför mig, och det var ungefär halvvägs som jag började inse att jag fått skavsår.
Vidare var det mycket varmt, närmare tre-fyra hundra grader Celsius skulle jag tippa. Jag var svettig redan när jag kom fram och efter en timma och en kvart av intensiv I-M-träning var det svårt att ens se var tröjan var svettig eftersom man omöjligt kunde hitta någon kontrastfull torr fläck som skvallrade om dess egentliga färg. Mitt högröda ansikte och redan skitiga men nu även svettvåta hår avslöjade mig nog ändå.

Jag tycker det är obekvämt nog att åka kommunalt i ridkläder – det känns som om man sprider skit och allergikermördande partiklar omkring sig. När jag nu återvände till stationen hade skavsåren hunnit utveckla sig till såna där hel-häl-täckande blåsor som gör förjävla ont och förutom det faktum att jag luktade häst, var dränkt i svett och kände mig allmänt svullen, öm och obekväm på grund av mensvärk gick jag alltså och haltade.

I genomsvettad tröja, illrött ansikte och med en 120 centimeters P I S K A i ena handen H A L T A D E jag fram.

Ååh, det ger uppslag för så många otäcka förutfattade meningar att jag inte ens vill tänka på det. Det är tur att jag läst psykologi och lärt mig om Spotlighteffekten och att det bara är ett fåtal som lägger märke till att man går ut i skitigt hår, osminkad eller med en ful tröja trots att det känns som om hela världen skrattar åt en. Men jag tror jag i onsdags var det gyllene undantag som gör regeln gällande – ingen kan ha missat mig.
När jag var halvvägs hemma fick jag nog och drog av mig kängorna för att gå återstoden av biten barfota. Nu haltade jag inte längre men gick med ett par skor i ena handen och fortfarande den fördömda piskan i andra. Det fattades bara att jag skulle 1. trampa i hundbajs och 2. springa på en mörk mystisk mycket stilig Robert Downey Jr.-kopia.

Jag sa en gång, lyckligt fånleende och med huvudet bland molnen, att ridningen är värd alla mina fredagkvällar. Jag vete katten om den är värd mina onsdagseftermiddagar.

Så, det var dagens I-landsproblem från och Alicia (F19). Nu över till kvinnorna i Indiens slum och Afrikas lerhyddor – hur har era dagar varit?