småfågelbeståndsfrämjande

Det är flera som undrat ”hur?” när de sett bilderna av talgoxen som äter ur min hand.

Vi har alltid haft fågelmat i rönnen utanför ytterdörren. Mesarna, joxarna och trastarna, för att inte tala om ekorrarna, har i generation efter generation kommit dit för att kalasa. Vi har frömatare ute året om, sparar äpplen halva vintern för att slänga ut när det är som kallast och delar gärna med oss av frukostosten när någon liten krake sitter på en gren och ser särskilt hungrig ut.
Emellanåt har en eller två småfåglar kommit ända fram till handen för att äta, och mamma har ett nära förhållande med en koltrasthona som varit halvvägs in i huset flera gånger. För något år sen hade vi en hel kull blåmesungar som var så tama att man kunde gå fram och peta på dem.

Just nu är det två stycken talgoxar som kommer fram och äter ur handen utan att tveka, de kikar helt enkelt in genom fönstren när de är hungriga. Ytterligare tre talgoxar och en blåmes tittar på från en och en halv, två meters tryggt avstånd i väntan på att vi ska kasta ut spillbitarna på grusgången.

Igår flirtade en lång stund med en liten stilig ungfågel som flög fram och tillbaka mellan klätterväxterna på min vänstra sida och rosenspaljén på den högra. Han gjorde sig redo, satsade, flög, stannade i luften en decimeter från handflatan och vände. När jag satte mig ner på trappen började han hoppa runt på gruset, kom ända fram till träskotårna men vågade inte riktigt ta det sista steget. Det slutade med att jag la osten alldeles bredvid mig på marken, och då tog han den.

Så, hur? Jag antar att det är en fråga om tid, tålamod och små små steg – som alltid med djur. En bra början är att hänga upp en fågelmatare och se till att den aldrig är tom. Om inte för tämjandet, så i alla fall för småfågelbeståndets skull.