salighetssaker (4)

Utan den kan man aldrig riktigt tas på fullt allvar. Med den följer en odiskutabel pondus. Alla viktiga riktiga personer har en. Keith Richards har två.

Jag har önskat mig en sen jag var gammal nog att säga ”vill ha”, och sedan dess sökt mer eller mindre aktivt runt omkring i världen. I bästa Camden Town i London härom veckan kom jag äntligen nästan över en, vore det inte för att vi hade bråttom och försäljaren satt fast på bekvämlighetsinrättningen (det grämer mig fortfarande). Så när jag härom nyss, under min för övrigt väldigt konstruktiva shoppingrunda, helt spontant och utan några större förhoppningar gled in på lilla Silver City mitt på Drottninggatan och i en av få glasmontrar fick syn på det allra mest fulländade exemplaret kunde jag knappast låta bli – trots att den med sina 795 riksdaler dubblade maxbeloppet jag satt upp för mig själv.

Men så gick jag ju och blev befordrad i tisdags också, och då är det väl klart jag ska ha en döskallering.

Jag tänkte kalla honom Earl.