se- och symester på Gotland

Nu bränner vi av en rulle blandade bilder från semestervardagen på Gotland va!

När vi först kom ner höll jag på att brodera brorsans porslinsfisk.

Jag fick lyfta ut lilla bordet och två stolar på backen för inne på gården hade sädesärlorna byggt bo – mitt i möbelstapeln dessutom!

Andra dagar låg jag på soffan i ateljén och tittade upp genom takfönstret på gårdens andra fågelbo.

Två feta björktrastungar vågade sig ut på tallgren en tidig morgon. Den ena hoppade tillbaka ner i boet efter att ha solat sig en stund.

Men den andra damp ner på gården. Ytterligare en anledning att hålla sig borta!

Så jag riggade arbetsbord inne i storstugan och sydde tio nya gardiner, förutom den prickiga jumpsuiten och en klänning. Alstras Sybingo22 var officiellt igång!

Nån dag åkte vi på loppistur till Röda Korset och Kuriåsa i Hemse. Kolla lagningen på den här fina träspaden daterad 1894! Hur kan vi slänga trasiga saker när de får så mycket mer själ av att lagas?

En annan dag fyndade jag porslinsigelkottar på Tofta Prylmarknad.

Men mest bara läste jag. Först Charles Bukowski, sen en bok jag hittade i huset och tror min morfar kände igen sig väldigt i, och sist Utvandrarna.

Vi såg Sudrets enda rådjur beta utanför muren en kväll.

Och hittade en souvenir han tappat en annan.

Andreas var snygg.

På midsommarafton serverade han vegburgare i kvällssolen!

Välkomna till Ristorante Ante.

Där satt vi och såg solen gå ner bakom muren medan resten av landet hoppade groda på annat håll.

Vi badade på stranden.

Men också i vallmofältet.

Andreas fortsatte vara snygg fastän det bara var jag som såg! Väldigt lyxigt.

Och inte bara vallmon växte i färggranna fält utan även blåeld och blåklint pyntade vår midsommarhelg vid världens ände.

Vi körde ut till Hoburgen två kvällar i rad. Stannade såklart för att klappa får!

Käkade på restaurang Majstregården som min morfar ritat på 60-talet och som nyligen fått nya ägare. För- och efterrätt var tiptop men burgaren kunde tyvärr inte mäta sig med Ristorante Ante.

Vi träffade så många fina kor och får att halva minneskortet är fullt av bilder på dem. Dessa får vi spara till ett annat inlägg!

Och de kyliga dagarna i början av vistelsen ersattes helt av heta sommardagar och varma mjuka kvällar. Mormors ylletröja fick åka tillbaka i sin låda.

Djurlivet blomstrade!

Växtlivet lika så!

Och allt var perfekt.

Två hela veckor fick vi mitt i allt detta, en sån särdeles lisa för själen. Det enda som fattades oss var katterna och jag kan lova att det kompenserats med tvångsgos sedan vi kom hem. Men att få börja semestern med en sån total tvärnit i tempo har varit guld värt. Jag har kunnat ha en helt annan känsla i kroppen på hemmaplan efter att först ha marinerat den i saltvatten och friska havsvindar. Den här sommaren är jag mer tacksam än någonsin för att mina morföräldrar skapade detta paradis till sig och oss på 60-talet, och att jag får vara del i att vårda och njuta av det.

till Klehammarsård och sen snabbt därifrån

Medan jag hade semester och kunde spendera Gotlandsdagarna med att läsa och sy gardiner satt Andreas och jobbade inne i morfars ateljé. Så fort klockan slog fem slängde han igen datorn och vi sprang ut på långpromenad.

Ner genom grindarna som leder till världens ände.

Denna vackra paradisplats där vi förlovade oss för sju år sen. Med det poetiskt ljudande namnet…

Haugbjärgar.

Här stod strandkålen i full blom. Strandkålen som om hösten ser ut som vita skelettarmar med frön som små hårda pärlor.

Nu som en mjuk och fyllig brudbukett strösslad med vita blomblad.

Vi följde vattnet i riktning mot Klehammarsård. Gick i sakta mak för att hinna leta slipade glasbitar på De Bästa Fyndställena. Det allra bästa stället är här, vid några ensliga fiskebodar där glaset alltid verkar samlas vid iläggningsplatsen för båtar.

Längsmed hela kusten blommade det karga landskapet.

Vill ni se lite kontraster kan ni titta på bilderna från samma promenad, en höstdag 2018.

Strax innan Klehammarsård kommer vi förbi ett ställe där man verkligen går på lånad mark. Här är skrattmåsarnas och strandpiparnas och grönbenornas mark – som Ronja Rövardotter skulle säga.

Och strandskatornas.

Men just idag var det tofsvipans plats. Satan vad sur den var! Cirklade runt oss som ett paraply i storm och skrek sig alldeles hes.

Plötsligt såg vi varför. En mycket nykläckt tofsvipeunge hade villat sig ut på grusvägen. Vi skyndade snabbt därifrån för att inte störa.

Så kom vi till Klehammarsård, Andreas favoritplats. Där stod han och såg högtidligt bestämd ut ett slag medan jag rotade runt i vattenbrynet efter fler skatter.

Plötsligt så trampade jag nästan på dem. En slarvig strandskata hade lagt tre ägg precis i vattenbrynet, utan så mycket som en tångrugga till skydd! En blåsig dag med höga vågor och de här äggen skulle vara puts väck. Eller om jag varit en sån som tittar ut över havet och inte ner i backen. Klatsch! Strandskatan hade tur den här dagen och vi tog det som ett tecken på att vi skulle hålla oss borta från stenstranden.

Upp på vägen igen.

Och in i den snåriga, spöklika skogen där krumma tallar flätas samman av törne och spindelväv.

Tillbaka till huset där det vankades middag och ett parti kubb!

Som jag totaltorskade.