min första vävda halsduk
I slutet av september klippte jag ner mitt livs första vävstols-väv!
Det blev en bred halsduk eller sjal med gråvit ullvarp och ett loppat mohairgarn som inslag. Den perfekta rosa nyansen har jag färgat fram alldeles själv i skolans labb. Jag la ner en härva i efterbadet och lät den suga upp det pigment som var kvar efter att vi färgat annat garn, och resultatet blev den här trevliga rosa. Hela färgeriet luktade av get när garnet blötlades vilket bekräftade min misstanke att det fluffiga loppisfyndet var något så lyxigt som äkta mohairgarn. Jag får akta mig för att använda sjalen ute när det regnar!
Stolta 147 cm lång och 35 cm bred.
Eftersom jag är fullständig nybörjare på vävning visste jag bara att när mamma och mormor vävt trasmattor så har de slagit med bommen för kung och fosterland för att få väven tät och fin. Det gjorde alltså jag också. Inte förrän jag flyttat vävstolen en halvmeter genom rummet och hade svårt att komma ur den för att gå på lunch förstod jag att det behöver man inte göra när man väver i tunt mjukt ullgarn. Då räcker det tydligen att fösa ihop inslagen, hehe. De första decimeterna av halsduken är därför ganska kompakta och stadiga.
Därefter blir den lite mer följsam och det går att se de olika effekterna i väven som jag annars bankade ihop för tätt. Jag utmanade/plågade nämligen mig själv genom att klättra in och knyta om tramporna sjuttioelva gånger för att försöka förstå vad jag höll på med. Genom att variera hur tramporna är sammankopplade med solven (snöranordningen som i sin tur kontrollerar varptrådarna) och trampordning kan man nämligen få många olika effekter i samma väv.
Jag provade på tuskaft, panama med och utan twist, spets- och korstrampad kypert, rackelbindning och säkert nåt annat som jag glömt namnet på. Finast blev det här lilla partiet som är nästan schackrutigt och som jag fick till fram på rent experimenterande! Kände mig som ett geni kan jag säga. Vilket var välbehövligt för det var många andra gånger under denna process som jag kände mig som ett totalt frågetecken.
Sen tog det rosa garnet slut och jag fick blanda in lite av det gråa som var över från varpen. Man skulle kunna låtsas att det var ett medvetet ~designbeslut~ men nu vet ni alltså att det är lögn.
Sjalen är egentligen lite för kort för att vara en funktionell halsduk men ska man på Skansens höstmarknad så passar den perfekt att drapera över axlarna så som Alma på Junibacken skulle ha gjort.
’
Här får ni två bilder från av skolans vävsalar också, bara för att förstå i vilken magisk miljö denna sjal blivit till. Och för att bättre kunna föreställa er exakt hur trångt det blev när jag medelst min slagkraft flyttat vävstolen en halvmeter närmare väggen.
Men så lärde jag mig det och mycket mer!
