genom slånbärssnåren mot Haugbjärgar och Klehammarsård

Den andra Gotlandsmorgonen gick jag och Andreas ut direkt efter frukost. Det blåste fortfarande och var grått, men i återkommande ansträngningar trängde soldiset genom molnen och det blåste mindre än dagen innan. Det dignade av slånbär och hade jag haft mer tid hade jag gärna provat att koka gelé eller glögg på dem. Nu lämnade vi bären åt fåglarna.

Snåren var mycket genomträngligare nu utan löv. Vi kunde gå ut på uddar vi om somrarna lämnar åt fåglarna. Jag ville försöka ta om ett foto jag tog av Norebod 2009, med en mycket sämre kamera, men det var för disigt och brunt.

Havet gick fortfarande i stora vågor och glupade i sig många meter av den gulbruna stranden.

Vi vandrade bort till Haugbjärgar och platsen där vi förlovade oss. Då brann en solnedgång i guld och pastell och vi hade alla strandens vadarfåglar som sällskap.

Nu var vi ensamma sånär som på någon mås. Inte ens kaninerna syntes till.

Över backen låg fullt av torkad strandkål som bleka skelett. De måste multna undan varje vinter för jag har aldrig förut sett dem såhär. Andreas hittade en halväten ryggrad från oidentifierat djur, men från den scenen skonar jag er.

Vi fortsatte över bäcken där en alltid måste sträcka benen rakt ut i luften när en cyklar igenom. Bort till de sista fiskebodarna.

Vi gick hela vägen bort till Klehammarsård, men jag tog visst inte så mycket bilder på vägen. Där vandrade Linné i mitten av 1700-talet, men nu såg man bara ejder och sten.

Vi gick genom skogen tillbaka, skyddade för vinden av de krokiga tallarna. När vi svängde av mot blotlunden flög en ormvråk upp bara några meter bort och seglade in bland hasselsnåren. Vi kallar det blotlunden efter en plats i Dagmar Edqvist-bok Mannen från havet. Jag läser om den just nu och tänker att den utspelar sig precis här, på vikingatiden, fast den egentligen handlar om Närsholmen som ligger längre upp på ön. Vår blotlund har aldrig varit avrättningsplats, men däremot boplats sedan stenåldern. Så helt tokigt är det inte att fantisera om livet här.

Genom blotlunden och längsmed den sista biten landsväg vandrade vi. Genom korsningen av fyra murar (som känns som en trollcirkel om något) och upp till Norehuset.

En stor rugga torkad strandkål, full med stenhårda frön, hade jag släpat med mig och skyddat bäst jag kunde mot vinden. Den satte vi i en kanna som morfar stadgade upp med en brädstump. Där får den stå som ett spöklikt stilleben tills vi möts igen i vår.

blygrå himmel och stålgrått hav, en höstdag vid Norebod

I söndags packade vi böcker, strumpstickning och trippla ylletröjor, mötte upp morfar och körde på förmiddagsfärjan från Nynäshamn. Det var mörkt som den svartaste natt när vi kom fram till Norehuset på Gotlands sydspets och jag trampade snett i ett kaninhål medan vi packade ur bilen. Så åt vi svampsoppa, dammsög upp raderna av flugor från fönsterkarmarna och gick till sängs tidigt. På morgonen efter väntade invintring av bina, rensning av stuprännor och sopning av taket. Efter kaffet gick jag och Andreas ner till stranden för att fånga det sista dagsljuset.

Himlen och havet var grå som mötet mellan stål och bly. Det blåste stora vågor in mot land.

Fiskeläget Norebod var komplett öde så när som på sjöfåglarna.

Jag tog alla referensbilder jag kommer behöva till vinterns akvarellmåleri och förundrades över hur vacker ön är även sen det gula övergått i grått. Sanning att säga var det lummigare nu än i somras, då allt hade torkat ut redan i juli. Nu hade nya marktäckare fått liv av sensommarens och höstens efterlängtade regn och lövträden som tappat sina blad gjorde knappast av eller till mot den vintergröna tallskogen. Björkarnas toppar sträckte sig violetta mot den grå himlen och överallt lystes snåren upp av röda nypon.

Med varje pustning dränkte havet bryggan med skum och våra jackor slog som segel i vinden.

Det var knappt så Heligholmen syntes bakom de höga bränningarna. Andreas blev våt om fötterna när vågorna åt upp oväntat mycket av stranden och det var kallt, kallt. Ändå var det svårt att inte känna av lusten att kasta sig i sjön. Slungas runt av vattenmassorna och svälja saltvatten i vändningarna.

Vi försökte gå längsmed sandstranden en bit men motvinden var för hård. Vi hade just ställt om klockan till vintertid och solen skulle gå ner redan vi fyra. Vi vände upp längsmed grusvägen igen.

Till morfar och Norehuset och en hel bunke nypon som skulle rensas.