Det går sakta framåt, när det inte är för varmt för att måla vill säga, vilket det oftast är. Men idag påbörjade jag konturerna av den nedre krumeluren och det börjar se ut som det ska.
Jag har en tendens att gilla samma saker som, om inte mormor och morfar, så i vart fall morbror, bildläraren och gubben bakom disken i musikaffären. Jag är liksom född ett fyrtiotal år för sent, och hyser förkärlek för allt som inte finns kvar, men som mina betydligt äldre vänner upplevt och drömt sig kvar hos. Hela mitt projektarbete var någon slags utlopp för min eskapism men dessvärre hade det ingen verkan – jag är obotlig.
Nu sträcker mitt begär efter gamla fula saker sig inte bara till morbrors LP-skivor, bildlärarens upplevelser, mormors tapeter och morfars koftor, utan ännu längre, vilket gör att jag lite för ofta överträder gränsen och blir en fullfjädrad kärring. Idag överträffade jag mig själv då jag köpte min första kaffeservis, i romantiskt rosenmönster, 33 delar för 175 spänn, second hand. Jag älskar den, den är bedårande, men vad i helvete är mitt problem? När jag köpte Colin, min porslinshund, hade jag någon slags nostalgisk, kitschig, ironisk baktanke och unnade mig honom som ett substitut för min obefintliga fyrbenta vän och just för att han var så underbart engelskt 1800-talsful. Men den här kaffeservisen med mjölkkanna och sockerskål är till fullo ett seriöst inköp.
Jag måste börja pensionsspara.
Till min barnslighets försvar kan jag säga att jag nu är halvvägs igenom Harry Potter & Fenixorden. Jag blir precis lika förbannad nu som när jag först läste boken, på häxan (dåligt ordval) Umbridge, som gestaltar hela det korrupta etablissemanget och förstör min dag.
Så har det omöjliga skett: Jag är tillbaka i bloggvärlden. Förra försöket höll i cirkus en vecka, men tack vare en gnutta inspiration och mycket uppmuntran har jag bestämt mig för att testa igen. Se det som en del av mitt nya liv.
Det här med ”nytt liv” låter kanske som nåt nytt? Mycket nytt, vågar jag påstå. Det började med en del grava omställningar av min annars så stabila vardag. ”Allting stort och starkt är byggt av smulor”, säger Allan Edwall, och det fick jag alltså erfara:
o Studenten innebor att jag inte längre var ett sönderstressat, fullplanerat, trippelbokat vrak utan ett vrak med ytterst oviss framtid. Mycket skönt kan tyckas, mycket skrämmande lika så.
o Sommaren förde också med sig inläggning av två nära och betydelsefulla släktingar på intensiven. Hjärtoperation respektive hjärninflammation. Bägge är nu på sakta bättringsväg.
o Så såg jag till att få hjärtat krossat, och även om det var till fullo väntat och närmast på tiden så var det en upplevelse jag inte önskar utsätta mig för fler gånger.
Efter den vecka då hela världen vändes uppochned kände jag mig en aning omtumlad. Inspirationen var obefintlig och humöret oberäkneligt, men omställningarna förde mirakulöst nog med sig att jag började leva lite mer som jag lär. Jag har alltså:
o Börjat jogga, något jag svurit att aldrig göra, men efter 13 år i skolbänken lider jag som arbetslös av så kallad ”överskottsenergi”.
o Övat på att motverka prestationshungern och säga nej. Man mäter tydligen inte livskvalitet i betygssiffror.
o Återupptagit kontakten med högstadievännerna.
o Sett till att träffa människor jag önskar lära känna bättre.
o Börjat gå på A-brunnar.
o Det här med att efter ett år berätta för den man är kär i att så är fallet måste ändå räknas som en rätt schyst prestation.
Jag har alltså börjat bygga upp smulorna till en ny värld och försöker att vara noga med hur jag limmar ihop dem. Men tro inte att den gamla Alicia gått förlorad i byggdammet, för lika mycket som jag varit social och hälsosam har jag suttit isolerad, käkat choklad och sett på Den Lilla Sjöjungfrun. Humöret växlar från det-här-var-en-underbar-dag till jag-ska-aldrig-mer-visa-mig-ute, men jag har hopp för att detta nya liv så småningom ska leda fram till något slags välmående. Den som läser bloggen får se.
Spännande fortsättning följer alltså. Än så länge känner jag att jag klarar bloggandet bra, inlägget blev rätt mastigt. Men kommentarer är evigt uppskattade för skriver ni inte tror jag inte att ni läser och då slutar jag igen. Se det som ett hot! Puss
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.