oo-de-lally

Aragorn och Boromir springer genom skogen, känner inga plikter, lever livets glada daaar.
Ingen kunde väl ha trott de skulle få varandra, Boromir var vresig, Aragorn en blodig kaaarl.
Men i visan överlevde Borre alla pilar, Arre blev så lycklig att han sa så som det vaaar.

Aragorn och Boromir pussas med varandra, gammalt groll är glömt nu blott ren kärlek finns det kvaaar.
Två riktiga män som fann sig själva och varandra, bland orcher, dvärgar, alver, jättar, träd och trollkarlaaar,
lever evigt lyckliga i Midgårds gröna dalar, oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan vilken daaag.

Oo-de-lally, oo-de-lally, hoppsan vilken daaag!

—

(Tillägnad Martin – vi fortsätter med De Två Tornen ikväll!)

vatten är bra

Världens mest överskattade dag blev igår ganska icke-överskattad. Kanske är det en bra förutsättning att vara otaggad för kvällen kom att innehålla både äventyr uppför och nedför snötäckt berg, fylla av det djupare slaget, snö och glitter i håret, slagsmål, Springsteen-citat, två frierier, massor med pladder om ämnen jag glömt, återseende av gamla vapendragare och råkande av nya bekantskaper, samt rödvin, vitt vin, mousserande vin och öl.
Min obetalbara förmåga att inte bli bakfull visade sig emellertid ha passerat bäst-före-datumet. Sedan jag vaknade och kom upp (vid 14-tiden) har jag velat dö, något som dessvärre inte kom på fråga då jag, så snart jag spytt, somnat i badkaret, spytt igen och satt på mig en klänning, skulle på släktmiddag hos mormor och morfar (vilket jag visserligen skattade som ganska jämförligt med att dö).
Jag överlevde och kände mig lite bättre framemot halv sju när det var dags att äta. Annars låg jag mest halvdäckad på golvet ihop med älsklingshunden medan mina föräldrar undrade vad de gjort för misstag och moster serverade mer vatten.
Nu förtränger jag år 2009 och välkomnar det nya decenniet.