o m o t i v e r a d

Det snöar igen.
Jag tentapluggar igen.
Det börjar kännas lite enformigt.

Det är bara slutspurten kvar nu, men jag har aldrig varit så omotiverad. Om en vecka är jag lyckligt arbetslös, jag längtar så oerhört. Då ska jag:

umgås
titta på Saltkråkan
titta på Harry Potter & Halvblodsprinsen för åttonde gången
göra collage
trycka tygkassar
läsa skönlitteratur
åka till stallet och rehabilitera Pommac
läsa DN om morgnarna
gå på bio
skriva dagbok

Då är det också läge att bli vår. På onsdag alltså. Deal?

blue valentines

Jag var inte bitter, men jag hann bli det.
Medan alla Sveriges lyckliga par är ute på stan och äter middag, gosar i badkaret och älskar mellan skira sidenlakan sitter hälften av landets singlar hemma och tänker beska tankar, om sig själva och om dem som ’borde’ vara deras respektive. Den andra hälften skiter i Alla Hjärtans Dag, eller påstår i alla fall att de gör det. Men alla påverkas.
Själv har jag en het date med författarna till The Science of Mind and Behaviour. Just det är jag lite bitter över, men i övrigt hade jag tänkt vara en av dem som ”skiter” i Alla Hjärtans Dag. Det blev inte riktigt så i alla fall, för även om jag inte själv känner mig ensammare än vanligt ligger De Förtretade och Försummades hjärtesorg tung i luften, och odören av alla bittersmakande ord och smärtande tankar sprider sig snabbare än svininfluensa i en syreisolerad bunker. Svartsjukan är värst och synligast, den är den enda känslan som går att ta på där den ligger som grötig dimma kring husfasader och kring människors fasader. Smutsig, tung och i vägen.

Alla Hjärtans Dag är faktiskt en förskräcklig dag. Den innehåller så mycket ångest och ensamhet. Den blir den slutgiltiga droppen som får bägaren att rinna över och dynamiten att antända och alltihop att braka samman över strävandes stackars ensamma människor som inte riktigt orkar hålla god min, just idag, när alla andra släpper sina känslor lösa och tycker synd, antingen om sig själva eller om andra. Det är en förbannad misär.
Sandra Beijer skrev om hetsen över Rosorna på 90-talets högstadieskolor. Jag tänker på ensamstående mödrar som släpar konsumkassarna uppför isgatan och bjuder sina barn på knöliga vaniljhjärtan från kladdiga papperspåsar. Ett eller annat par genomlever säkert också dagen med ont i magen för att de inte alls har det så bra och så romantiskt som de som kletar ner sidenlakanen och får orgasm i badkaret. Och de som faktiskt ägnar dagen åt att dränka varandra i sötsliskiga tirader tittar emellanåt över axeln, med empati eller med skadeglädje, men i alla fall för att försäkra sig om att vi andra står kvar där och tittar på dem och avundas, bakom våra grötiga fasader och goda miner. Vem fan mår bra?

Vad var Valentin för en ärkeknöl som hittade på att göra det obligatoriskt för hälften av alla egocentriska västerlänningar att våndas medan den andra hälften nödgas uppbringa och bevisa kärlek i dess mest intetsägande och påtvingade form?
Varför kan inte alla dagar vara Alla Hjärtans Dag – och ingen dag vara som Alla Hjärtans Dag? Varför ska kärleken tvingas fram av en part som tvingar den på en annan part medan en tredje part tvingas se på? Det, tycker jag, är svartare, fulare och äckligare än både ensamheten, svartsjukan och all den förbannade ångesten.

Puss på alla som behöver en.