Världens fulaste men godaste semlor, kaffe i Harry Potter-koppar, svartvita tidningsurklipp och en smutsgrå vy från matsalsfönstret.
Drömmar om kreativitet, tid och inspiration, sommar, bryggor, bullbak, picknickar, rödvin och en ung Bruce Springsteen att fotografera och vara oanständig med.
Ibland är verkligheten lite ostimulerande.
Man får försöka ha trevligt ändå.
Jag var inte bitter, men jag hann bli det.
Medan alla Sveriges lyckliga par är ute på stan och äter middag, gosar i badkaret och älskar mellan skira sidenlakan sitter hälften av landets singlar hemma och tänker beska tankar, om sig själva och om dem som ’borde’ vara deras respektive. Den andra hälften skiter i Alla Hjärtans Dag, eller påstår i alla fall att de gör det. Men alla påverkas.
Själv har jag en het date med författarna till The Science of Mind and Behaviour. Just det är jag lite bitter över, men i övrigt hade jag tänkt vara en av dem som ”skiter” i Alla Hjärtans Dag. Det blev inte riktigt så i alla fall, för även om jag inte själv känner mig ensammare än vanligt ligger De Förtretade och Försummades hjärtesorg tung i luften, och odören av alla bittersmakande ord och smärtande tankar sprider sig snabbare än svininfluensa i en syreisolerad bunker. Svartsjukan är värst och synligast, den är den enda känslan som går att ta på där den ligger som grötig dimma kring husfasader och kring människors fasader. Smutsig, tung och i vägen.
Alla Hjärtans Dag är faktiskt en förskräcklig dag. Den innehåller så mycket ångest och ensamhet. Den blir den slutgiltiga droppen som får bägaren att rinna över och dynamiten att antända och alltihop att braka samman över strävandes stackars ensamma människor som inte riktigt orkar hålla god min, just idag, när alla andra släpper sina känslor lösa och tycker synd, antingen om sig själva eller om andra. Det är en förbannad misär.
Sandra Beijer skrev om hetsen över Rosorna på 90-talets högstadieskolor. Jag tänker på ensamstående mödrar som släpar konsumkassarna uppför isgatan och bjuder sina barn på knöliga vaniljhjärtan från kladdiga papperspåsar. Ett eller annat par genomlever säkert också dagen med ont i magen för att de inte alls har det så bra och så romantiskt som de som kletar ner sidenlakanen och får orgasm i badkaret. Och de som faktiskt ägnar dagen åt att dränka varandra i sötsliskiga tirader tittar emellanåt över axeln, med empati eller med skadeglädje, men i alla fall för att försäkra sig om att vi andra står kvar där och tittar på dem och avundas, bakom våra grötiga fasader och goda miner. Vem fan mår bra?
Vad var Valentin för en ärkeknöl som hittade på att göra det obligatoriskt för hälften av alla egocentriska västerlänningar att våndas medan den andra hälften nödgas uppbringa och bevisa kärlek i dess mest intetsägande och påtvingade form?
Varför kan inte alla dagar vara Alla Hjärtans Dag – och ingen dag vara som Alla Hjärtans Dag? Varför ska kärleken tvingas fram av en part som tvingar den på en annan part medan en tredje part tvingas se på? Det, tycker jag, är svartare, fulare och äckligare än både ensamheten, svartsjukan och all den förbannade ångesten.
Puss på alla som behöver en.
Är i strålande sinnesstämning, tack vare solens besök och gårkvällens filmval. Såg The Boat That Rocked, vilken jag inte för allt vad jag är värd kan förstå varför jag inte blivit rekommenderad tidigare.
Året är 1966, platsen är en båt utanför den brittiska kusten, hjälten är en gänglig tonåring som skickas till sjöss för att ”komma på rätt köl” – men som hamnar mitt i syndens näste. BBC spelar ett par minuter rockmusik om dagen, folket skriker efter mer, regeringen gör allt för att förbjuda den helt. Från båten, som är en piratradiostation, sänds rock’n’roll som får hjärtat att blöda och twista i bröstet – inte bara allmänfavoriterna, utan låt på låt av mina personliga älsklingar. Halva filmen skrattar jag åt de plumpa, vansinniga situationerna och underbara vs gräsliga kläder – andra halvan sjunger jag högt och kan inte sitta still i soffan. De spelar The Small Faces – HUR ofta spelas The Small Faces (ja, annat än hemma hos mig förstås)?
Jag tänker flyta på efterdyningarna så länge jag kan.
För mig är den största författarkonsten när man kan skriva så att det uppskattas av både yngre och äldre läsare. När man gömmer vuxen humor bakom en barnslig fasad, och kan överraska även den vanaste omläsare med nya upptäckter allt eftersom åren går och medvetandet fokuserar på nya saker och lär sig läsa mellan raderna i samma gamla texter. På det viset skrev Astrid Lindgren. Och man kunde tycka att läsningen av hennes böcker skulle inspirera en till att själv göra bättre ifrån sig med pennan eller tangentbordet eller hammaren och runstenen, men personligen lämnas jag handfallen och urblåst, oförmögen att fantisera om att skriva ens en bråkdel så vackert som hon.
Det började med att jag och Thos tittade igenom alla fyra filmerna om somrarna på en liten skärgårdsö och alla de lillgamla ungar och barnsliga vuxna som bor där, och fortsatte med att jag vände upp och ned på bokhyllan för att hitta Vi på Saltkråkan (1964) i sina ljusblå, nötta pärmar och med missfärgade gula blad. Jag slukade den under några kvällar som blev till sena nätter, och hade stora problem med att lägga den ifrån mig, för även om vartenda kapitel är en helt perfekt sammanhållen liten saga i sig lockar varje sida jag avverkar till att läsa ännu en. Faktiskt, så är somrarna på Saltkråkan ganska dramatiska, och ibland får man hålla andan och läsa fort, fort av spänning. Exempelvis när Snickargården utan förvarning ska säljas till direktör Karlberg som vill riva den och bygga en bungalow; när farbror Melker balanserar på taket; när Tjorven och Pelle olovandes ror över viken för att köpa en kanin för en krona, tappar årorna i sjön och hamnar mitt under ett åskoväder; och såklart när Nisse tar med Båtsman ut i skogen att skjutas för att han rivit grannens får.
Den sistnämnda scenen får mig att inse att de allra starkaste, mest hjärtskärande situationerna jag sett på film och läst om i böcker, är påhittade av just Astrid Lindgren. Jag har ganska lätt för att gråta till både bild och ord, men i de här fallen är det stört omöjligt att ta sig samman. Det behöver inte ens, som i Båtsmans fall och som när Alfred har blodförgiftning och Abbe ligger för döden i lunginflammation, vara sorgligt och hemskt utan är tvärt om ofta någonting sådär kolossalt fint som bara ungar (eller mycket barnsliga vuxna) kan hitta på, som när Melker och Nisse tar med sig alla barn till Döda Viken och leker sjörövare på skeppet Albertina hela dagen, krigar om stenen Mysak, hivar varandra i sjön och smyger runt som riktiga pirater, allt för de smås skull;
När Madickens pappa tar med sig pigan Alva på Borgmästarinnans bal och hela herrskapsfolket tittar snett på henne, tills sotaren marscherar in genom dörren, svart från topp till tå, lägger armen om hennes vita midja och sen valsar bättre än någon annan för att till sist lämna det glosögda sällskapet med orden ”Jag går med Konvaljen! Nu kan ni dansa bäst ni gitter, era harkrankar!”;
Och när Emil bjuder in alla fattighjonen på taberas i Katthult och serverar julmaten som släktingarna från Ingatorp ska ha dagen därpå. I filmatiseringen från 1971 blir Ida nervös och frågar Emil om han är säker på att det här inte är nåt hyss, och Emil svarar att ”Näärå, det är inget hyss. Det är ett sånt där påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt, sådetså!”.
Och det är det, och det gör jag, och så gråter jag lite.
Det är ofta änglarna måste klappa händerna i Astrid Lindgrens fantastiska skildringar av ett händelserikt vardagsliv med både äventyr och dramatik, ond bråd död (för Pelles kanin till exempel), sorg och orättvisa, kärlek och själalycka. Och salighetssaker. ”Salighetssaker, det är vad Madicken kallar sånt som hon får som är så där rent obeskrivligt underbart.” (Madicken och Junibackens Pims, 1976)
Det har sagts så många gånger, men det blir inte uttjatat, att Astrid Lindgrens böcker blir man aldrig för gammal för och de blir aldrig för gamla för någon. I ömtåliga pärmar, på sönderälskade blad är varenda historia en liten, rent obeskrivligt underbar salighetssak, och det är ganska lätt att acceptera att det här är skrivarkonst i dess finaste form, och att den inte kommer överträffas vare sig av en själv eller någon annan.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.
