tjocka artonhundratalsromaner med svåra titlar

Det var inte bara Robert Downey jr jag blev nyförälskad i när jag såg den senaste filmatiseringen av Sherlock Holmes på bio för ganska precis två månader sen. En enorm lust att läsa böckerna väcktes också djupt inne i mitt, av kurslitteratur till trötthet och uttråkning belästa hjärta. Egentligen hade jag tänkt tömma biblioteket på engelska upplagor, men jag kunde inte riktigt vänta tills de hade öppet, utan letade fram ett par sönderbläddrade pärmar med tolv samlade berättelser i översättning av Nils Holmberg, och satte ganska omgående igång med Baskervilles Hund, som jag läste senast 2004.

Jag brukar försöka plöja igenom klassikerna, men det är inte alltid man förstår vad som gjort böckerna så väldigt speciella. Vissa förlorar lite av sin magnificens när de tas ur ett fattigt och begränsat sammanhang och istället intas i dagens överflödiga och multikulturella litteraturskattgömma. Dracula har jag läst två gånger utan att riktigt gripas av, i Frankenstein var illustrationerna läskigast och Peter Pan saknade sensmoral, men Sherlock Holmes och dr Watsons äventyr förlorar varken spänning eller lyster med åren. Sir Arthur Conan Doyles språk är alldeles underbart, även i översättning, och jag riktigt längtar efter att få sätta tänderna i A Study in Scarlet på originalspråk!

”Det var en dag mot slutet av september och höstdagjämningsstormarna hade börjat med ovanlig häftighet. Vinden tjöt hela dagen och regnet piskade mot rutorna, så att även i hjärtat av det stora människoverk som heter London man tvangs att ett ögonblick frigöra sig från tanken på vardagslivets enahanda och konstatera närvaron av mäktiga naturkrafter som bakom civilisationens galler ryter åt människan som otämjda vilddjur i en bur. Ovädret tilltog mot kvällen och stormen ylade och snyftade i skorstenspipan som ett förtvivlat barn. Sherlock Holmes satt dyster och allvarlig vid ena sidan av den öppna spisen och gick igenom registret över sina fall, medan jag satt på den andra sidan, så djupt försjunken i en av Clark Russells utmärkta sjönoveller, att ljudet av stormen till slut tedde sig som avlägset vågbrus. Min hustru var på besök hos en faster och jag hade på några dar flyttat tillbaka till min gamla bostad på Baker Street.”

Jag träffade Martin i förmiddags och eftersom han inte sett filmen än och jag gärna ser den igen beslöts det om biodate imorgon efter arbetstid. När jag pumpat allt som finns att få tag på om den extraordinära privatdetektiven och hans trogna kamrat ska jag återkomma med en mindre Downeyberusad bedömning av filmen. Nu längtar jag tills imorgon kväll!

2 x Depp + 2 x Downey =

Har sett ett otal filmer på sistone och har lite att säga om fyra av dem:

Alice in Wonderland
Besökte igår Rigoletto och såg premiären av Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet. Blev faktiskt lite besviken.
Filmen skilde sig från den gamla tecknade versionen på många vis, men hade bevarat några viktiga detaljerna vilket ledde till nostalgisk återigenkännelse. Storyn var en annan än i föregångaren och även om den var ganska förutsägbar och fattig var animationsarbetet och skådespeleriet fläckfritt. Burtoniskt och Deppiskt, men utan djup.
Känner dessutom att den inte behöver ses i 3D. Tekniken är läcker och fascinerande, men efter två timmar har man fått mer än nog. Eftersom filmen i sig är vackert gjord har den inget behov av att sticka ut från duken, men framför allt får jag ont i huvudet av att behöva fokusera ögonen och måste nästan blunda när kameran rör sig. Jag tycker tekniken kan få ytterligare ett par år på sig att utvecklas. Tack och bock.

Dead Man
Lo och Lucas var över hos mig igårkväll för att dricka te och se på film. Lo var obeveklig i sitt val och eftersom rullen innehöll Johnny Depp och utlovade ”musik av Neil Young” gick vi med på att ge den ett försök.
Det var ett vansinnigt misstag. Filmen är regisserad av Jim Jarmusch och han och jag har ett litet knakigt förhållande som ibland är himla passionerat och ibland blir plattare än en envångins pannkakstårta. Dead Man har 7,7 stjärnor på IMDB, men det enda som gjorde att vi stod ut var för att den var så dålig att den blev rolig. Iggy Pop som läser morbida böner iförd klädsel à la 1800-talsk herdeflicka, Depp som rider runt i skogen och gör absolut ingenting i en halvtimma, mördar brutalt en minut och sen rider omkring i skogen och gör absolut ingenting i en halvtimma, för att återigen mörda brutalt i en minut. Det räcker inte riktigt.
Däremot hade han en indiankompis vid namn Nobody som vägrade inse att Depp inte var en död poet och som fällde random kommentarer och fick oss att vrida oss av skratt. Favoriter ifrån kvällen:

We need a canoe.
Good day for a canoe ride.
Do you have tobacco?
Good God I’m hit.
I guess Nobody gets you.
Don’t let the sun burn a hole in your ass, William Blake.
Hootka!

Och Lo:
– Jag följer två bloggar, en jättebra och så din Alicia.

Vad gäller soundtracket av Neil Young så hade han dragit tre distade ackord som sen användes i varenda laddad scen. Alltihop påminde lite om Korpen Flyger, och de som sett den kan ju ana vad jag ger för betyg.
Se aldrig Dead Man, okej?

Natural Born Killers
Tarantinos skildring av ett kärlekspars brutala slaktande av familj, främlingar och alla andra människor på jorden var något för grov för mig.
Första halvan satt jag med vitt uppspärrade ögon eller gömde mig under filten, men efter halvtid började det våldsamma övergå i lite mer dråplighet och då tyckte även jag det var roligt. Dessutom var det ungefär där som Downey Jr. gjorde entré och han var, som förväntat, briljant. Väldigt omoralisk och lagom vansinnig, blev mer och mer omoralisk och vansinnig allt eftersom tiden gick och slutade med håret åt alla håll, blodiga händer och de vackra ögonen fyllda av vildsint upphetsning. Hade hans rollfigur spelats av någon annan hade jag med största sannolikhet inte sett färdigt filmen, men jag kan på något vis förstå om människor som är väldigt olika mig tycker om den.

Kiss Kiss Bang Bang
Tidernas töntigaste titel på en fin film, eller är det bara jag som inte fattade kopplingen till Bond-låten?
Kriminalkomedi som var dråplig och snöplig precis hela tiden, många skratt och en Downey som för ovanlighetens skull spelade något så när moralisk men också ganska retarderad. Full sympati får han i varje fall och en redan frälst blir inte mindre kär.

Jag har sett Harry Potter and the Half-Blood Prince för åttonde gången också men det kanske räcker om jag säger att den får fem av fem pygmépuffar?