do you wanna be my blood brother, Eddie?

Baker Street är verkligen min gata – vägg i vägg med Sherlockmuseet ligger London Beatles Store som i sin tur gränsar till Elvisly Yours. Seriöst underbart. På den förra har jag bränt mycket pengar under tidigare resor, men idag nöjde jag mig med att titta och njuta lite.

Eftersom grabbarna ”knappt börjat” på The British Museum när jag hade nördat klart knallade mamma och jag runt på Oxford Street istället, avnjöt resans första Starbuckskaffe och dog över världens sötaste hundvalp. Efter några timmar pallrade vi oss i alla fall till Great Russell Street och in bland katakomberna (bokstavligt talat). Jag var inte där särskilt länge och hann heller inte bli vidare imponerad – förhistoriska stenar och sönderrostade spjutspetsar är inte riktigt min grej – och så snart jag konstaterat att ett av världens största museum på riktigt inte hade en enda tavla att visa upp påbörjade vi istället jakten på kvällsmat.

På John Lewis serverades vi kyckling i svampsås och vår servitör var så suveränt professionell, så snabb och så trevlig att det vore skam att inte nämna honom alls – så jag gör det. Vi brådskade oss igenom måltiden och skildes sedan åter åt, pappa och lillebror-T för att gå på Stomp och jag, mamma och de bägge äldre bröderna för att se Blood Brothers på Phoenix. Det var andra gången för mig och tredje för min mor som vi såg musikalen, och jag kan inte nog understryka hur j-ä-v-l-a bra den är. Seriöst, är ni i London så ser ni den, det finns ingen ursäkt.

Blood Brothers har satts upp i över 20 år, och går varenda kväll på Phoenix Theater. Den har vunnit alla tänkbara pris och förtjänat dem. Förra gången gick jag därifrån så rödgråten att jag inte kunde andas och den här kvällen stämde en av bröderna in och den andra var knappast långt ifrån.
Musikalen inleds med att en ensamstående sjubarnsmamma får veta att hon väntar tvillingar. Hon övertygas att lämna bort den ena, och den förmögna adoptivmamman kastar en förbannelse över henne med orden ”You do know what they say about twins, secretly parted, don’t you? They say that if either twin learns that he was one of a pair, they shall both immediately die (…) you won’t tell anyone about this Mrs Johnstone, because if you do – you will kill them”.

Självklart träffas de bägge pojkarna, Eddie och Mickey, utan vetskap om sitt blodsband, och blir bästa vänner – blood brothers. De utvecklar en vänskap som bygger delvis på fullständig gemenskap, delvis på bitter avund, och växer upp ihop men ändå så långt ifrån varandra.
Som åskådare vrider man sig av skratt över de klockrena skildringarna av småpojkars, unga tonårspojkars och äldre tonårspojkars beteende, resonemang och tolkningar av världen (”I’m not seven, I’m nearly eight!”), inklusive föräldrars totala pinsamhet, flickors skräckinjagande lockelse och gömmandet av den verkliga personen bakom masker och fasader.

Jag brukar säga att den är bättre än alla filmer jag sett, alla böcker jag läst och alla teatrar jag gått på. Se den!

djurliv & lyxliv

Söndagen den 28 mars gick färden via Woburn Safari Park, där vi promenerade och körde igenom olika inhägnader med lösspringande djur. Jag har 158 bilder på diverse lejon, zebror och småapor men med tanke på hur lite intresse gårdagens fågelbomb alstrat skonar jag er från dem och mig själv från retuscheringen och illustrerar istället enbart med en giraffunge som var så infernaliskt söt att hon får vara med vare sig ni vill eller ej.

En bit ifrån djurparken låg Woburn Abbey, ett kloster byggt på 1100-talet som sadlats om till herresäte vid 1500-talets mitt och sedan dess varit bostad för the Dukes of Bedford med familj. Eftersom man inte fick fotografera inne i byggnaden har jag ingenting att bjuda på därifrån, men bör nämna att det kan ha varit det allra vackraste ”hus” jag varit i. Favoriter blev ett turkosblått dressingroom med guldmedaljonger på tapeterna och förgyllda tavelramar och möblemang (shittpomfritt) och det underbara racingrummet som var överfyllt med målningar från jakt och uppställning samt fotografier från moderna löp. En av de tidigare hertigarna hade varit så förtjust i sitt galoppsto Mrs Moss att han lät resa en bronsstaty av henne som nu står nere vid sjön och blickar upp emot huset. Så himla fint!

Vi fikade i The Duchess’ Tea Room och gick sen en sväng i trädgården vilken var världens besvikelse efter all hänförelse det vackra huset bjudit på. Nuvarande hertig verkar lida total brist på smak för trädgården var varken vildvuxen eller figurklippt – bara spretig och ful. Värst var alla de ”konstverk” han samlat på sig och spritt ut längsmed promenadvägen – allihop abstrakta och oförskämt fula, byggda i trä, metall eller hårdplast. Snacka om miss.
Då var det betydligt intressantare med skogen vi körde igenom för att komma till godset, vilken bestod av glest bevuxna, enorma ekar med hjortar betandes inunder. Jag blir ledsen i själen över att jag aldrig fick tillfälle att promenera-planlöst-i-timmar där och fotografera någon rufsig beatlespojke med skjortkragen uppfälld och händerna nerkörda i rockfickorna. Men nästa gång så…

Woburn i kvällssol, sett från sjön.

far & flyg

Lördagen den 27 mars tog vi bilen till Shuttleworth för att beundra veteranflygplan och promenera i den schweiziska trädgården.

Jag hittade en brittisk familj som anfölls av en påfågel. Djuren är så makalöst vackra, och även rumpan är ganska charmig.

I andra änden av parken var det fågelshow. Jag har varit på otaliga såna under våra resor, men trots att varenda pippi verkade ha en dålig dag och bara retades med sin skötare så var det nog den bästa föreställningen såhär långt. Att den inte var på tyska eller franska var förstås ett plus i sig, men framför allt var killen som skötte det mesta av snacket suveränt skicklig på att både informera och underhålla!
Jag hade desvärre bara normalzoomen och det var motljus och gick fort så det blev inte några mästerverk till bilder, men lite dokumentation i alla fall.

Vi åt kvällsmat på King’s Arms och älskade Tesco för att de har nattöppet så vi kunde åka och köpa choklad. Eftersom den odugliga ynglingen Harry, som jobbade på marinan där vi bodde och som blev veckans internskämt, inte hade lagat/bytt ut vår DVD fick vi nöja oss med vad BBC sände – Wallander – med subtitles. Det var första gången jag såg Wallander och det enda som var bra var översättningen till engelska. De lyckades få svordomen ”HELVETE!!” till ”Jesus”. Tror det skett nåt missförstånd där.