Har haft en uppsättning risiga dagar och nu saknar jag en viss nos och ett särskilt par mjuka öron lite mer än vanligt. Om en vecka kommer hon hit.
Efter picnicen och hagelskuren återvände vi in på slottsområdet för att flanera i trädgårdarna. Självklart hade vädret andra planer än de prognosen utlovat och stundtals hann vi bli ganska blöta och bilderna ganska blaskiga, medan solen andra stunder strålade igenom molnen som ett gyllene skimmer och gav landskapet en färgpalett som får fotona att se nästan överredigerade ut.
Jag hittade två kompisar.
Skräcködlorna var med.
Tyvärr höll de på att restaurera fontänen som är så viktig i Brideshead-historien och som står för mycket av Castle Howards karaktär. Här syns den mitt framför residenset, men jag undvek närbilder eftersom alltihop var inramat av oromantiska byggnadsställningar.
Mausoleumet uppe till höger, där familjen Howard begravs, ligger nästan en mile från residenset.
Vi knallade bort till the Temple of the Four Winds.
Utsikten var godkänd.
Residenset sett från ena sjön, i hela sin bredd.
”I should like to bury something precious in every place where I’ve been happy and then, when I’m old and ugly and miserable, I could come back and dig it up and remember.”
Jag tycker inte om folk som fyller år och ingenting önskar. Jag känner mig som tidernas sämsta presentgivare – usel både på att komma med idéer och att göra det i tid. Vanligtvis blir det nödlösning.se = presentkort som görs dagen innan/samma morgon. Tur att jag inte var med vid Jesu födelse för av mig hade han aldrig fått den där myrran eller rökelsen, och Gud vet vad som då blivit av honom.
Igår blev jag våldgästad av Martin och Tobbelito mitt i eftermiddagskaffet. Det gjorde inte så mycket eftersom den ene bjöd på middag och den andre på gräddtårta, ännu mindre gjorde det sen det kommit fram att Tobbe inte sett filmen med stort F, vilket gav mig skäl att se Iron Man (igen). Sen såg vi Kiss Kiss Bang Bang (igen) eftersom ”den där Robert Downey Jr. inte är så dum”.
Fick en present av Tobbelito också. Han hade skapat mig en sån där LP-skål av den gamle klassikern ’Dans Tä Mâ Evert’, vilken i sig innehåller godingarna ’Jag har bott vid en landsväg’, ’Sparf Fars Jâsspôds Vals’, ’Båtägarevalsen’ och ’Mazurka på scenkanten’. Det är lite synd att plattan inte går att spela längre, men å andra sidan kommer den till oändlig nytta som saksamlarskål. Aldrig mer leta nycklar-mobil-mp3-solglasögon-cerat-busskort. Lika praktiskt som Evert är modern – skulle man kunna säga.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.