iron in the water shall float, as easily as a wooden boat

Så var det plötsligt tisdag den sjätte april och vår sista heldag i England. Vi ’stayed local’ och brummade iväg till närliggande Knaresborough som visade sig vara den mysigaste av alla mysiga småstäder. Bron på bilden används fortfarande till järnvägstrafik och medan vi beundrade utsikten såg vi ett tåg passera. Där kunde jag stannat kvar!

Tre snarlika bilder på samma förbannade bro i samma förbannade vinkel. Men jag gillar alla tre och hade inte hjärta att sortera bort någon av dem.

Utsikt från Knaresborough Castle (som bara var en ruin, och inte ens en utmärkande fager sådan, men som vi i varje fall knallade upp till – just för utsiktens skull).

Enligt en gammal skröna levde i Knaresborough på 14-1500-talet en förbannat ful gumma som föddes i en grotta, kallades Mother Shipton och gick runt och satte griller i huvudet på folk genom att på rim profetera om en massa otäckheter som skulle drabba mänskligheten. Bland annat ’sa’ hon att när bron ni sett på bild ovan rasar kommer världen att gå under med den. Därför har krogen vid flodbanken fått namnet The World’s End.

Mother Shipton ska också ha sagt att järn en dag skulle flyta, att vagnar skulle köras utan hästar, att tankar skulle flyga över jorden på nolltid och att människan skulle färdas genom luften – spådomar som kan tyckas kusligt representativa av det moderna samhället. I vilket fall har det visat sig att gumman Shipton inte sa hälften av allt som påstods utan att det är myter spunna omkring henne. Ful lär hon i alla fall ha varit på riktigt.

Och det var lilla söta Knaresborough! Vi gjorde ett besök till innan vi lämnade staden som, en ganska vedervärdig lunch till trots, fick ett mycket bra helhetspoäng. Men mer om det – och om Mother Shiptons spökligheter – senare. (Cliffhanger – I like!)

korrespondens & ankdammar

Om kvällarna i Yorkshire åt vi hos C&C och stannade kvar där tills ögonen gick i kors av trötthet, rödvin och Pimms. Hemma hann vi inte med mycket mer än att sova och äta frukost, samt att skriva ett eller annat vykort med ytte-pyttesmå bokstäver för att få rum med allt som måste sägas i sådana.

Jag upptäckte att pojkavdelningarna i brittiska klädaffärer rymmer bästa shoppingen.

Måndagen den femte april tog vi emellertid ledigt – eller, mamma och jag gjorde det. Killarna for iväg med pappa och Mr C på riddarmuseum och lämnade oss damer i lugnan ro. Vi knallade in till Harrogate och såg vad som fanns att göra där (inte mycket), shoppade lite (jag hittade en röd jacka med vita prickar, fantastiskt cirkus-tivoli-söt men kräver väldans bra humör för att kunna bäras, kommer på bild någon gång i framtiden när jag är på sådant).
Det hade som sagt regnat medan vi var på Castle Howard och fortsatte så under natten. På vägen till Harrogate hittade vi en översvämmad gräsmatta där någon underbar människa placerat ut tre små plastankor. När vi gick hem igen var de borta.

Tillbaka i stugan avnjöt vi kaffe och scones framför en mysig film. Ganska precis vad man behövde efter alla äventyr. Gott var det också och bittert ångrade vi att vi inte köpt med oss mer än en och en halv scone var…