Resan började med dramatik. Både min mor och far är tidspessimister och vana flygare = vi startar alltid timtal i förväg och kommer aldrig för sent. I fredags spelade det inte någon roll att vi hade två och en halv timma till godo att köra en sträcka som borde ta en timma – vi fastnade omgående i en totalt stillastående bilkö och kom absolut ingen vart. Hur löjligt känns det inte att titta ut genom fönstret efter 90 minuter i bilen och inse att man inte kommit mer än en kvarts färd hemifrån? För att inte tala om paniken när man börjar inse att vi inte kommer att hinna till incheckningen. Farmor, farbror O, farbror M och giftasfaster S låg en bit före oss men satt likväl med rumporna i smeten och vad än värre var – vi hade allas flygbiljetter i vår bil.
Till slut gav vi upp. Mamma ringde farbror O och meddelade att vi inte skulle hinna och att hon skulle skicka över en massa siffror med vilkas hjälp de andra hoppeligen kunde lösa ut biljetterna på flygplatsen om de hann dit i tid. Jag författade ett halvt sms till Carolina om att jag ändå såg ut att vara hemma hennes lediga helg när plötsligt – trafikkaoset släppte.
Min återhållsamma, ansvarsfulla pappa som aldrig kör med fönstren nere för att det ”drar för mycket bensin” satte för första gången under min uppväxt hela foten på gaspedalen och körde så jag knappt vågade kika fram mellan fingrarna ens. GPS:en sa att vi skulle vara framme en timma senare, precis när väskkontrollen skulle stänga. Landskapet flög förbi fönstret och minutrarna rusade iväg.
Bror M hade handen på säkerhetsbältets uppknäppning flera kilometer innan vi anlände till flygplatsen, jag hade tagit av skärp och klocka och armband inför röntgen och bror A hade skickat väskorna från bagageutrymmet fram till respektive person så att vi alla skulle kunna lämna bilen fortast möjligt. När vi svängde in på Skavstas parkering hoppade vi ur bilen innan pappa riktigt hunnit sakta ner. Sen sprang vi.
Mitt i farten fick jag syn på ett välbekant ansikte som skrattade åt mig men jag rusade förbi farbror O utan att notera honom, med bror T i ena handen och våra bägge väskor i den andra, in genom Ankomstdörren istället för Avgångsdörren för att ta en genväg och spara sekunder och rätt fram till väskkontrollen.
Egentligen hade vi vunnit tid. Vi hade tio minuter på oss tills kontrollen skulle stänga men under en dryg timma hade vi suttit och laddat och förberett oss på att behöva älga som om elden vore lös. När vi nu kom fram satt farbror M i kafeterian med en öl och farmor och faster S lutade sig i godan ro tillbaka i varsin stol medan farbror O gick ut att möta och lugna ner oss, vilket han misslyckades totalt med. Jag och bror T var igenom spärren innan M hade tömt sitt glas och stirrade omkring som yra höns i kön till gaten, ombord på planet och fortsatte hoppa upp och ner av adrenalin långt efter att vi tagit plats i flygplansstolarna. Vi hade hunnit, med liten marginal.
Flygresan tog ytterligare två timmar, varpå vi landade och sprang igen – den här gången till flygbussarna som skulle avgå ett par minuter senare. Så satt vi stilla i en timma till, under vilken vi äntligen började slappna av och jag nästan somnade med Pink Floyd i öronen och pannan mot rutan. Tills vi äntligen skulle gå av, och hoppa på tunnelbanan, och till sist vara framme vid Thon Hotel, där vi skulle kvarta.
Jag är inte van vid lyxhotell. Vi bor på vandrarhem eller i halvdana hus när vi är ute och reser. Thon var kanske inte något Madonna och Obama skulle hålla till på men för mig var det rena himmelriket – komplett med lobby, frukostmatsal, bar, toaletter med musik, choklad och badrockar på rummen och g u d om l i g t sköna sängar. Jag och bror T fick ett rum och medan farbror O försökte övertyga oss äldre att ta ett glas i baren ville vi egentligen bara sova – och gjorde så. Kolossalt gott efter dagens bravader.
Och alla ni som känner min familj förstår vilken fantastisk syn farmor, farbröderna och giftasfaster måste mött där de satt i flygplatscaféet och genom panoramafönstren såg vår entré – en hel skock med stressade höns, målmedvetna, sammanbitna och lika vimsiga som vanligt med fjädrarna som yrde runt huvudena och ben och vingar spretandes åt alla håll, medan vi sprang in i varandra och spridde bagage omkring oss. Jag önskar jag också haft den utsikten.
