you and rabbits – extraordinary!

Efter en sjumilalång promenad med Lucas i kvällssolen behövde jag te, chokladglass och en fin film. Jag visste ingenting om Miss Potter (2006) annat än att Ewan McGregor var med och hade mustasch, att Renée Zellweger spelade huvudperson och att den utspelade sig under ett århundrade i min smak. För några veckor sen hamnade jag nämligen mitt i filmen när jag stängde av en annan och blev himla besviken över att jag inte kollat TV-tidningen innan för den-där-ville-jag-ju-se. Som tur var hade vi den hemma och nu åkte alltså skivan in i spelaren medan jag gjorde mig bekväm i fåtöljen med tekopp och glasskål inom räckhåll.

Miss Potter handlar om Beatrix Potter, en av Storbritanniens största barnboksförfattare. Hon är mest känd för sina sagor om Peter Rabbit från sent artonhundratal och illustrerade själv böckerna med vackra akvareller av smådjur och den omgivande engelska landsbygden.
Till en början har hon svårt att hitta en förläggare men snubblar över en firma som tar sig an henne, om än med främsta avsikt att introducera den yngre brodern i branschen med ett ”litet projekt det inte gör något om han misslyckas med”. Brodern, Norman Warne, porträtteras av McGregor som en lite överexalterad men passionerad och ytterst godhjärtad ung man. Han faller för Miss Potters målningar och person, och jag faller för honom. Varje gång han ler guppar mustascherna och med plommonstopet käckt på sned över det vattenkammade håret är det svårt att inte bli förförd av denne barnboks- och kaninfantast.

”I warn you, I am prepared to like you very much”

Genom hela filmen satt jag med ett dumt flin, inte minst när Mr. Warne drar igång Miss Potters gamla speldosa, bjuder upp till dans och sätter fart på stämbanden, men hela tiden väntade jag oroligt på vändpunkten som måste komma. När den närmade sig satt jag som på nålar och när den blev uppenbar var det som om de där nålarna förflyttat sig till bröstkorgen.
Det är hela tiden lite för bra för att vara sant, med nervösa gentlemän, skarpsinta kvinnor och fina detaljer i akvarell, men det finns ett djup i filmen och avslutet blir väldigt lyckat. Förutom en intressant och vacker historia presenteras man för ytterligare en stark, engelsk artonhundratalskvinna med råg i ryggen som kämpar sig igenom köns- och klassrelaterade orättvisor och stor hjärtesorg utan att brytas sönder. Man blir imponerad och inspirerad. Men visst vore det roligare om alla kunde få varandra?

“My art and my animals – I don’t need more love than that.”