Jag har varit lite fåordig på sistone vilket inte är likt mig som för det mesta håller låda vare sig jag borde eller ej. Anledningen är en dödsförkylning som effektivt förgjort, om inte mig (jag är en fighter), så i alla fall varje uns av kreativitet. Den dagliga droppe energi som ransonerats ut har gått till arbetsdagar med dåligt kvävda hostanfall och forsande näsa medan förnuftet dimmats av värktabletter och kinesiska förkylningsteer med pikantsmak av ruttna alger.
Lite miserabelt, och jag har ägnat all ledig tid åt att tycka förfärligt synd om mig själv, som förståeligt är.
Igår vände det emellertid till det bättre och på något oförklarligt vis klarade jag att hålla mig vaken 21 timmar i sträck, varav 19 spenderades hemifrån. Efter arbetet vankades det nämligen personalfest som började med storslagen buffé på Högloftet och fortsatte, efter en promenad och fnittrig spårvagnstur, till en klubb vid Skeppsbrokajen. Riktigt vad som hände där är lite luddigt, men kul var det att sjunga ”en bollo, en bollo, en bollo, tre pannkakor!” och dansa ’Skansendansen’ eller den mer specificerade ’Matlinesdansen’. Lär ha myntats ett eller annat evigt internskämt om bara någon visar sig varit nykter nog att komma ihåg dem. Jag vet ett par som inte var det (hihihi).
Idag sov jag förklarligt nog hyfsat länge och lyckades fördriva hela dagen med total sysslolöshet, tills det var tid att grabba en påse äpplen och fara ut till själsfriden på min lilla favoritgård på Ekerö. Den där själsfriden blev det förresten inte mycket med sen det blåste horisontellt och halv storm på ridbanan, vilket fick min halvhispiga häst att bli helhispig och växla mellan att vägra ta ett steg till att explosionsgaloppera. Det gick ju sådär.
Nu sitter jag och funderar över varför jag har så förpinnat ont i högervristen och om August helt knäckte två av mina fingrar när han slog mig över handen med Jossans kryckor igår. Vidare kan jag stolt konstatera att jag lyckats bryta tunghäftan med en himla massa ord om vad jag gjort och hur jag mår och annat dravel – vilket brukar vara något jag vill undvika – men så håller man ju för det mesta låda vare sig man borde eller ej.
rubrik ur SKANSENSÅNGEN av TERRASSENS KÖK OCH SERVIS
