Stickar och lyssnar på Beatles. Tänker att det är för lite ”yeah yeah yeah”, ”bop bop shoo-bop” och ”oooooh” i modern musik. Testar webcameran jag just upptäckt finns inbyggd i datorn. Oooooh!
Jag har haft galna pensionärscravings på senaste tiden. Det började med att jag såg nån bild på någonting stickat, fortsatte med att Camilla visade en av sina fina halsdukar och nådde sin kulmen när jag trillade över de här bilderna. Inatt vaknade jag med skakningar och svettningar och insåg att det var dags att duka under för abstinensen.
Så, när jag stjälpt i mig morgonkaffet och snört de foträta kängorna for jag till Sundbyberg och köpte garn. Jag har – faktiskt – inte så enormt stor erfarenhet av garnbutiker, men jag måste ändå rekommendera Mejans Handarbeten på Sturegatan 23 i Sundbyberg bara därför att expediten är den raraste som finns (oförsvarlig användning av ordet ’rar’, check!). Jag behandlas som en fullfjädrad pensionär så fort jag stiger innanför dörren och det är inget snack om att ”såna som du begriper sig inte på den räta maskans ädla konst” eller ”vet du ens hur man virkar en halvstolpe, flicksnärta?”. Istället möts man av en leende, tjänstvillig, garnkunnig kvinna som hjälper en att välja och vraka bland färger, material och tjocklekar och erbjuder sig att beställa in det man tycker butiken saknar. Det är sånt som gör att man överlever bakslag som försenad kollektivtrafik och beskt te!
Från Mejans återvände jag hem med famnen full av garner. Dels ett par extra nystan till min Dumbledorefilt (som går segt och ligger lite på is för ögonblicket) men också en uppsättning röda och gräddvita stickgarn.
Ända sen jag började lyssna på the Beatles i tidernas begynnelse har jag velat ha en lång, rödvitrandig halsduk à la den här bilden från Help (1965). Nu var det äntligen och mycket snart dags att sätta planerna i verket, men inte riktigt än.
Har man gjort A kan man lika väl göra B, och eftersom vi på kvällen skulle ha planeringsmöte med scoutledarna tog jag mig för att baka äpplepaj. Jag är inte ens särskilt förtjust i äpplepaj men eftersom all världens manfolk fått för sig att det är det mest fulländade bakverk som finns och alla Nomadledare utom jag är herrar fick det bli äpplepaj ändå. Dessutom har vi hela gården full av äpplen som måste ätas och som riktig pensis ska man väl vara lite säsongsbetonad i sin bakning. Så, jag snodde ihop en paj på fem äpplen och dubbel sats smuldeg, och medan den gräddades drack jag trekaffe och la upp maskor.
Såhär vid tjugotretiden har jag, mellan barnbarns-(förlåt, jag menar grannbarns-)passning och ledarmöte hunnit sticka 20 x 25 cm mosstickning och kan inte riktigt sluta. Får se om det blir någon sömn alls inatt eller om jag blir sittande i skapartrans tills åderförkalkningen sätter igång. När jag väl somnar kommer jag i varje fall att sova som en stock och drömma om välskapta fingerborgar, kammade mattfransar och gardiner med tofs och volang. Oh ljuvighet!
Igår träffade jag min fina vän Emilie över en stadspromenad och flertimmarsfika. Vi hann med alla de vanliga stoppen längsmed Drottning- och Västerlånggatan, från Lagerhaus och Liten Amanda till the Old Picture Company.
Nere på Skeppsbron stannade vi i solen för att se ut över Djurgården och knäppa några kort, men jag hann inte mer än börja trixa med slutartiden innan batterierna kapitulerade. Istället roade sig Emilie med att blända mig med sin reflexskärm så att tårarna sprutade och jag såg mer förvriden och obekväm ut än vanligt. Sen fick jag också prova, men det var lite övermäktigt att plåta med okänd kamera i ena handen och för första gången vinkla reflexskärm med andra och samtidigt hålla balansen så man inte föll i plurret och blev överkörd (heter det det på sjön också?) av någon illvillig Djurgårdsfärja.
Fint i alla fall. Och fint hur man kan sitta på samma plats i samma café (Art) med samma fina vän efter så många gånger och prata om samma saker (hästar, Harry Potter, Astrid Lindgren och små kaniner) utan att någonsin tröttna eller sluta längta efter nästa tillfälle.
Sen for jag till stallet och tog betalt för gammal ost. Ärke-Maran hade inte blivit riden sen i torsdags så hon var hyfsat p i g g men det gick finemangmang när det väl blev lite ordning. Jag är förfärligt förtjust i den lilla hästen och den paradisiska tillflyktsort som Ekerö numera utgör.
Ja, jag vill leva, jag vill dö i en vinglig galopp på den dåligt upplysta utebanan.
Det känns som fullmåne, men hon är inte ens halv. Går i cirklar och biter mig själv i bakhasorna.
Och så funderar jag över det lilla moraliska och känslomässiga drama jag lider av. Kommer inte fram till någonting annat än att jag borde hålla tyst och förtränga, men att jag inte kan. Och trots att det är finast med sorgliga slut vill jag inte vara mitt i ett sånt. Förresten är antiklimax helt opoetiskt.
Frustrationen blir inspirationen övermäktig. Annars hade jag skrivit en bok om honom redan.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.
