we all screama for ice creama

Jag måste erkänna att jag var lite orolig, för Jim Jarmusch och jag har ett ganska stormigt förhållande. Coffee and Cigarettes gillade jag, men Dead Man som jag, Lo och Lucas såg i våras kan ha varit en av de sämsta filmer jag någonsin tvingat mig igenom. Down by Law däremot var hundratusentals gånger bättre än jag vågat hoppas på och åkte direkt in i listan över favoritfilmer. Helt sagolik!

Down by Law (1986)
Till att börja med måste jag nog klargöra att Jarmuschs filmspråk inte är det enklaste att komma överens med. Han filmar svartvitt, i vidvinkel, med stilla kamera (bara en vinkel) och låååånga scener där skumma karaktärer håller skumma konversationer i skumma situationer. Coffee and Cigarettes är ett hopplock av en massa underliga möten över en cigg och en kaffe, filmade utan manus, medan Down by Law speglar tre killar, Jack, Bob och Zack (John Lurie, Roberto Benigni och… Tom Waits!), som hamnar i samma fängelsecell och tillsammans rymmer därifrån. John Lurie är en hallick som åker fast när han letar efter nya rekryter till sitt lilla företag, Tom Waits är en radio-DJ som får betalt för att köra någon annans Jaguar tvärs igenom stan, men som visar sig ha ett lik placerat i bagageutrymmet, Roberto Benigni är en pladdrande och ganska harmlös italienare som kastat ett biljardklot i huvudet på en annan man och på så vis råkat ta död på honom. Ingen av männen trivs vidare bra ihop men Benigni får ta mest stryk och nedlåtande kommentarer. Å andra sidan fäller han filmens bästa citat, ofta upplästa ur hans anteckningsblock där han samlar ord och ordspråk, fantastiskt random som alltid med Jarmusch.

Vi minns med blandade känslor indianen Nobody från Dead Man och hans ”good day for a canoe ride”, ”don’t let the sun burn a hole in your ass, William Blake” och ”I guess Nobody gets you”. Från Down by Law tar jag med mig godbitar som “I ham an innocent man”, “I ham a good egg”, “not enough rooma to swing a cata”, “Is a sad and beautiful worda” och “I screama, you screama, we all screama for ice creama”.

De tre huvudrollsinnehavarna gör alla ett utomordentlig jobb, inte minst Benigni som är upphovsman till alla ovanstående citat utom ”I ham an innocent man”, vilket fälls av Waits för att göra narr av den förre, men särskilt hårt bultar hjärtat såklart för min allra största idol som i den här filmen fick mig ännu lite mer förälskad – om det nu är möjligt.
Waits börjar historien i rutiga byxor, skor med spetsig tå och en hatt nedtryckt över det rufsiga håret. Han är så. fruktansvärt. cool. När han sen i orange OPP-uniform (fast färgen ser man förstås inte i den svartvita filmen) och hårnät breder ut sig i fängelsets våningssäng, jagar genom mangroveträsket eller irrar runt i skogen tappar han aldrig ett uns av sin iskalla attityd. Den enda gång han faktiskt förlorar fattningen och gör en hastig rörelse är i början av filmen när hans flickvän går bärsärk och hivar ut alla hans ägodelar genom ett fönster. Han sitter lugnt på sängen och ser sina LP-skivor försvinna ut i natten, rör sig knappt avvärjande när flickvännen tömmer en låda över hans huvud men flyger upp med en väldig fart när hon får fatt på hans spetsiga svarta skor med ståltå – ”not the shoes, not the shoes”. Dessutom är han så snygg.

Som om Waits närvaro och excellenta skådespeleri inte vore nog står han också för filmmusiken, så Down by Law börjar med ’Jockey Full of Bourbon’ och avslutas i ’Tango Till They’re Sore’, bägge från Rain Dogs (1985).
Filmen inspirerar mig, ökar min kärlek till Mr. Waits, ger mig insikt om varför jag är så betagen i en annan man i min omgivning och får mig att trycka ner farfars gamla hatt över öronen och låtsas att jag är en bråkdel så ball som ’Zack’. Men samtidigt som härligheten får mig att kvida av skratt är den väldigt poetisk, melankolisk och vacker. Klart sevärd, om man gillar det som är helt vrickat och själv har en eller annan skruv lös.