måndagskväll

Att åka tidigt till stallet därför att man saknar hästen och inte kan vänta.

Att sitta på en slingrig bussfärd och läsa läsa läsa och stryka under och ringa in och göra hundöron trots att man egentligen blir åksjuk, därför att man har just kommit in i Barney Hoskyns Tom Waits-biografi ’Lowside of the Road’ och håller på att upptäcka en helt ny sida av sin största idol och favoritman.

Att skynda fram över isiga skogsvägar med en ficklampa som enda ljuskälla och lyssna det intensivaste man kan på ’Please Call Me Baby’ därför att man just läst om hur den kom till och vem den är tillägnad och man vill bara känna precis allt han kände och förstå förstå förstå.

Att pyssla med den stora svarta trots att man inte ska rida henne och massera och klia och sköta om och skämma bort lite.

Att rida trav nedsittning i diverse krumelurer på den mest välskolade häst man suttit på och koncentrera sig så hårt så hårt för att göra hästen rättvisa och så få massor av beröm för sits och form och takt.

Att åka hem med näsan i samma bok och nästan missa hållplatsen därför att man måste läsa ut sidan.

Att hitta en liten chokladbit från mamma i en tunn påse på skrivbordet. Sådär bara.

Att tvätta håret fort, koka te och dyka ner i boken igen och vara så fascinerad och uppslukad att man önskar man redan läst ut den och samtidigt att den aldrig ska ta slut.

Och det verkar nästan som att det inte finns någonting bättre i hela världen än hästar och unga män med raspiga röster, ostyrigt hår och ohjälpliga faderskomplex som skriver texter på servetter och jobbar nattskift på Napoleone’s Pizza House.