I sold opium, fireworks and lead

Jag har känt mig lite fåordig på sistone. Till somligas lättnad kanhända, men inte till min egen. Kryptiska fragment av undermålig poesi i all ära, men jag har vanligtvis mer jag behöver få ur mig.

Kanske beror det på min växande frustration över den här världen. Den moderna världen med sin avsaknad av romantik. Kanske beror det på förlusten jag och kosmos gjorde för 65 dagar sen. Nio veckor imorgon kväll.

Kanske beror det på att jag kunnat prata så öppet de senaste dagarna. Jag har inte behövt väva in stora hemligheter i små tangenttryck vars egentliga budskap inte ens når fram till rätt person. Jag har kunnat säga nästan allt rakt ut. Åh det har varit så skönt, men det lämnar mig med bristande intresse för allting annat än de där högintensiva ögonblicken av sanning och öppenhet.

Så jag har börjat skriva ner alltsammans. Ganska grovhugget och slentrianmässigt, inte alls som jag först hade tänkt. Men alla de där små detaljerna visade sig vara ganska irrelevanta i jämförelse med den djupa gemenskap vi nådde när bägge slutade fästa vikt vid manér och inte lät en allmänt erkänd moral dra gränser för vad som är rätt och fel i en helt unik situation.

Fast det vore nog sundare för mig att tänka på någonting annat.