så, vi möts igen
Man klottrar halva meningar på servetter och baksidan av en inköpslista, man öppnar nya worddokument och pockar på den där fantastiska formuleringen, man googlar synonymer men tappar ord.
Man tror att man måste välja mellan att göra ingenting alls och någonting Makalöst.
Men sanning att säga har jag varken blivit mycket klokare eller kreativare under de månader som gått sen vi sist hördes. Jag har börjat brodera, dragit på mig benhinneinflammation och läst ytterligare några tusen sidor misantropisk poesi, men i övrigt är jag fast med samma demoner och samma ledvärk på samma inte helt ergonomiska pinnstol, omgärdad av samma omotiverande stadslukt i samma förort, en kvarts tågfärd från Bullshit City.
Med en skillnad.
Jag har insett att jag innerligt saknar det kreativa utlopp jag får av att läsa och driva en blogg. Och vilken dag passar väl bättre än denna soliga marseftermiddag att ansöka om er benådan?
Om här fortfarande finns rum för kryptik och verklighetsflykt, undermålig hantverkarkonst och fula porslinshundar önskar jag göra anspråk på den posten.
För jag saknar att försöka imponera på er.
Your Humble Narrator,
A
