Idag är det precis ett år sen jag for på min senaste Londonresa och eftersom ni ändå inte fått se eller höra någonting om det tänkte jag att vi kan ju låtsas att jag är där nu. Finns inget jag hellre önskar, om vi säger så.
Det var moderskeppet och jag som for, den 24 maj förra våren.
Via flyg och tåg och tunnelbana. Här på Liverpool Street Station.
Vi dumpade väskorna i ett rum i närheten av St James’ Park där vi skulle bo med bed and breakfast hos ett italienskt pensionärspar.
Sen gav vi oss ut på promenad.
Genom nämnda park.
President Obama var på tisdagsbankett hos drottningen.
Så the Mall flaggades om vartannat.
Vi åt obligatorisk lunch högt uppe på Waterstones, där vi också fyllde famnarna fulla av böcker.
Bland annat Alice i Underlandet med Tove Janssons illustrationer – nyutgiven av Tate för första gången sedan 1966 och för allra första gången på originalspråk. Vi som är Tovefans Forever fick andnöd på barnavdelningen och köpte fem exemplar och kände oss som om vi begick något slags brott.
Den är så fin så det finns inte. (Går att köpa via Amazon om någon fick andnöd nu.)
Med tio kilo böcker fortsatte vi så runt staden.
Hälsade på ortsbefolkningen.
Besökte Fortnum & Mason för att sniffa på teer, karameller och ingefärskex.
Passerade Piccadilly Circus.
Fikade på Starbucks såklart (fast kakorna smakade sågspån).
Gjorde Carnaby Street.
Och passerade Fortnum & Mason igen på hemvägen för att titta på skyltningen.
Slutligen gick vi hem att försöka sova till de timida tonerna av italiensk konversation.
del 2, 3, 4.
rubrik ur FOR TOMORROW av BLUR