I fyra år har jag rumsterat genom sölet på bottnen av en grumlig damm utan att veta vilken bäck som leder till havet. Fylld av ångest över skolsystem och institutionalisering men fysiskt utsliten efter bara ett par år i servicebranschen kändes allting ganska vanmäktigt i början av det här året.
Många vändor och kölappar senare var det två timmar och sexton minuter kvar till mitt avtalade möte med chefen då de ringde från folkhögskolan och erbjöd mig en reservplats. Jag visste på ett ögonblick. På torsdagen stämplade jag ut från jobbet, for till apberget och gjorde upp med en gammal fiende. Morgonen därefter började jag skolan och fick stoppa fingrarna i gips direkt, bara för att överväldigas, åka hem till en av mina bästa människor och bli sittande tyst för att det fanns för mycket att prata om. Så inledde jag en övergångsperiod då jag studerat och jobbat dubbelt och inte sovit vidare mycket.
”This week will be radient in every way” stod det på pappersremsan jag rullade ur min fortune cookie när vi åt asiatisk take-away härom kvällen och det är knappt att jag har några känslor kvar.
Det var meningen att det här skulle ske och enda tiden är nu. Den här veckan börjar jag på allvar studera Levande Verkstad-pedagogiken därför att det är så det måste vara. Vad det egentligen innebär kommer förmodligen ta mig längre tid än de här två åren att begripa mig på, men jag tror utbildningen kan hjälpa mig med de största begränsningarna i mitt förhållningssätt till livet och skapandet (vilka egentligen är desamma): att hitta min egen nisch och sluta arrangera allt som ”fint” eller ”fult”.
Genom trötthet och handfallenhet och uppsluppenhet och lycka och lite ångest ser jag för första gången klart mellan dy och näckrosor. Jag tror att allting vänder nu. Och varje timme jag får sitta och knåda en lerklump mot en färgfläckig arbetsbänk känns som ett privilegium samtidigt som jag längtar till kvällarna på biografen.
Äntligen.
