Jag kan inte vrida på mig i det offentliga rummet utan att bli dränkt under cerisa chokladaskar, slokande rosor och försäljare med leenden så breda att jag blir osäker och undrar om de faktiskt tror på det hela. ”Vill du ha en karamell?”, heter det. Vill du i din tur att jag ska klå upp dig?
Klisterlappar, cellofan, facebookstatusar och vaniljhjärtan i en enda accelererande härva av sirliga typsnitt, röd aluminiumfolie och smaklösa ord av krystad överdrift och renodlat hyckleri. En enda gång om året lämnas likstelheten på hatthyllan för att den vasstandade stockholmaren ska häva ur sig känsloyttringar hon saknar belägg för i så många riktningar hon hinner med. Det handlar om att inkassera mest och samtidigt köpa sig fri från skuld. För att inte nämna det ständiga sneglandet över axeln – en försäkran om att världen ser på, och avundas.
Sluta försöka profitera på mitt känsloliv. Jag vill inte ha någon jävla jordgubbspralin med garnityr och medföljande röstsedel.
Och låt mig slippa se på när den långa korven av sammanpressade gelatinhjärtan kommer upp igen.
Jag hade missat att Yoann Lemoine (även känd som Woodkid) för en vecka sen släppte ytterligare en låt och video. Kära, kära värld. Det är som att den här killens rytmer och bildspråk renar mitt inre från aska och svavel.
Med anledning av Försvarsmaktens reklamkampanj ”Vad håller du på med”/”Välkommen till vår verklighet”, i utförande av DDB.
Bild: Utomhus-enheter i Försvarsmaktens kampanj, via Resumé.
Tre orsaker till att jag blir förbannad:
För det första väljer Försvaret att, i vanlig ordning, förlöjliga huvudsakligen kreativa sysselsättningar (brödbak, sortering av böcker, bildskapande med hjälp av frukt och post-it-lappar, instagrammande m.m.). Ingen ifrågasätter någonsin studenten som mäter vinklar och ritar grafer eller yrkesarbetaren som med stadig hand inseminerar kossan för att skapa en kalv åt någon annan att käka upp. Jag tycker det är trist och trångsynt att gång på gång attackera kulturen som om den vore någon form av tidsfördriv och inte ett mänskligt behov och ett medel för att skapa ett bättre samhälle.
Vidare visar reklamkampanjen hobbies snarare än yrken (med undantag för post-it-killen), och insinuerar därför att de här människorna, oavsett av på arbetet utförda samhällsinsatser, saknar rätt att förvalta sin fritid som de vill. Detta skapar en känsla av otillräcklighet hos mottagaren, snarare än väcker den annars intressanta frågesällningen ”vad håller jag på med?”. Jag vet inte hur det är med er, men jag har personligen aldrig erfarit en konstruktiv handling till direkt följd av känslan av otillräcklighet.
Att med jämna mellanrum ifrågasätta sina egna sanningar kan vara nog så bra. Vill någon sen driva med mig som frukostbloggare så varsågod – för driver gör man med kärlek och finess. Vill någon ifrågasätta rent praktiskt vad jag prioriterar i mitt liv så varsågod – vänligen bifoga argument och plats för mitt svar. Vill någon marknadsföra sig själv genom att nedvärdera andra grupper av människor – ge fan. För det är ena tarvliga översittarfasoner. Och översitteri på reklampelare, busshållplatser och mitt i nyllet vill jag helst slippa drabbas av när jag är på väg till min världsliga vardag. Dessutom tar det sexet ur uniformen. Ja, fullkomligt.
Lösning:
Strunta i vad människor håller på med och låt dem ha sina glädjeämnen ifred. Väck istället frågan ”Vad kan jag göra?” och voilà: positivt, konstruktivt, kreativt tänkande som leder till handling.
Varsågod Försvarsmakten – där har ni uppslag till er nya kampanj. Jag skickar en faktura.
—
Så, till någonting helt annat. Varför håller jag på med vad jag håller på med? Därför att:
Jag anser att utveckling av det kreativa tänkandet förutsätter förändringar i världen och utgör grunden för all forskning.
Och jag tycker krig är jättedumt.
rubrik ur WAR av NORMAN WHITFIELD and BARRETT STRONG framförd av EDWIN STARR
Vill bara att ni ska veta
att jag har haft världens bästa
sämsta dag.
Och att vad jag sörjer är förlusten av den fysiska närheten.
Leendet, konversationerna, skomakartummen.
Den förlorade framtiden och
det faktum att minnen bleknar.
Den själsliga närvaron däremot, är lika stark som någonsin,
och idag har jag bestämt fått uppleva
lite magi.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.
