när Stendhalssyndromet överväldigar mig
Plötsligt stannar allting upp, inga ljud tränger igenom in till medvetandet, väggarna tycks flytta sig utåt, bortåt. Ögonen har svept genom ett rum och fastnat på ett föremål i andra änden. Hjärtslagen fördubblas på ett ögonblick.
Tiden går så långsamt att jag känner skräck för att inte hinna fram i tid. Kämpande genom vattenmassor, sanddynor, över oändliga vidder. Musklerna på helspänn men jag kommer ingen vart. Jag fruktar att han ska försvinna, att någon ska ta ner honom, hänga över honom, förbjuda mig att nå fram till och förälska mig i honom.
Klackarna trummar mot brädgolvet. Vem har målat honom? Kan någon tala om för mig vem som har målat honom?
Jag berörs ofta starkt fysiskt och emotionellt av konst, men bara en gång tidigare har jag upplevt intensiv konstförälskelse. I somras, mitt i en rosenpergola i Château du Champ de Batailles slottsträdgård, stod en mansbyst på en piedestal och hade hjärtesorg. Jag ska berätta vår historia en annan gång, för minnet av honom återkommer ständigt till mitt medvetande och är ett jag vårdar ömt med ett visst vemod.
Men idag handlar det inte om honom. Idag handlar det om Patroclus. Achilles bästa vän och hetaîros, kanske också älskare, som stred vid hans sida i det Troyanska kriget och tog med sig 53 fiender innan han slutligen störtades av Hector. När Achilles själv dog blandades hans ben med Patroclus så de bägge kunde vara förenade för evigt.
Jacques-Louis David målade honom 1780.
”Although most warriors fought for personal fame or their city-state (…) Achilles fights for Patroclus. He dreams that all Greeks would die so that he and Patroclus might gain the fame of conquering Troy alone. After Patroclus dies, Achilles agonizes touching his dead body, smearing himself with ash, and fasting. (…) For a brief moment Achilles’ character shifts from a strong and unbreakable warrior to an emotional and vulnerable character. (…) Achilles returns to the battlefield with the sole aim of avenging Patroclus’ death by killing Hector, Patroclus’ killer, even though the gods had warned him that it would cost him his life.”
Detta kanske är det allra vackraste jag sett.
