Detta är anledningen till att jag behöver en brödburk:
Det senaste året har jag nästan förgåtts av längtan bort, och suttit och gråtit av frustration över hur omöjlig bostadsmarknaden är och räknat och dividerat och insett att jag måste ta lån för att betala hyran och lån för att betala räntan på lånet, alternativt bo inneboende på tio kvadrat i Nynäshamn. Var nästan beredd att slå upp ett tält i skogen mitt i smällkalla vintern bara för att bryta monotonin.
Men med lite tid och allt tålamod jag kunde frammana ordnade det sig så bra som det någonsin kunde, och nu tar jag mina juveler och salighetssaker och mitt krams och mitt garn och mina skivor och flyttar alltsammans till Odenplan och den finaste lägenheten i Hela Vida Världen.
Det är en släkting jag ska få låna den av, för det är så man nästan måste göra i den här stan och det är så evinnerligt sorgligt. Vad som däremot är roligt är att jag har bott i den här lägenheten förr – när jag var alldeles nyfödd.
Det är pappa som byggt alla smarta lösningar och på väggen utanför toaletten hänger faktiskt en liten liten Alicia kvar. Jag minns inte så mycket från den här tiden, bara en tapet med humlor och spegeldörren i köket. Mamma, pappa och jag flyttade härifrån 1992. Och nu kommer jag tillbaka!
Är van vid att bo på samma golvyta som köket. Nu vet jag inte vad jag ska göra av all plats. Det är knäppt det där hur man tror att det aldrig kommer att lösa sig men så plötsligt vänder vinden och man är världens mest priviligerade människa. Vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid att ha det såhär bra.
—
Det var före-bilderna. Porslinet och hälften av mina kläder är på plats. Idag går ett lass böcker, alla skivor och dvder, LP-spelaren, en bokhylla och piratbyrån. Återkommer.
rubrik ur THE BALLAD OF YOU AND ME AND POONEIL av PAUL KANTNER/JEFFERSON AIRPLANE