Har sovit till tio, lagt fram vårduken, kokat potatis, sorterat sytråd, dammtorkat ännu inte dammsugit, klippt garn av pappas gamla t-shirtar, invigt klänning + kofta från Myrorna, plockat upp ännu en flyttkartong och lyssnat på Stefans blandband med George Carlin tre gånger.
De senaste dagarna har jag snickrat på det bästa, knäppaste, minst användbara och mest fantastiska jag gjort. Har. Aldrig. Haft. Så. Roligt. I. Hela. Mitt. Liv.
Såhär års, när jag börjar kunna gå hemifrån utan 2,2 meter halsduk och handskar, när bussdäcken river med sig ett moln av grus och damm på vägen nerför Odengatan, när jag vaknar och för första gången upplever morgonsol i det nya köket, när jag får skäl att putsa upp farbrors gamla Clubmasters och slänger vinterkängorna som är så uttjänta att det är hål både frampå och undertill, blir jag hysteriskt Blur-pepp.
Det finns kanske inte någon musik som gör sig så bra tidig vår som den Blur skapade i London under 1990-talet. Mängden applicerbara citat är oräkneliga och det är någonting med Albarns röst som bara är Så Skönt. Jag liksom vill klä mig i en blandning av färgstarka t-shirtar och för stor kavaj med roströd slips och ostyrigt hår, gå utan paraply när det regnar, vara arbetslös med fåglarna och råttorna i Hyde Park, cykla med fötterna på styret, omfamna någon jag tycker om och tumla nerför en kulle tillsammans, dricka kaffe ur en rutig termos, brodera ”modern life is rubbish” i stora röda bokstäver överallt och sjunga la-la lalala med en trio snedtandade pensionärer och en grönsakshandlare på ett torg där duvorna skingras mer av förvåning än förskräckelse därför att fyra unga män har för mycket vårspring i benen efter ett halvår utan drakflygning. Jag vill vända upp och ner på allt som dammat igen under vintern, kasta sand i ansiktet på dem som sårat mig och rusa längsmed gatan till tunnelbanan av den enkla anledningen att jag för första gången på månader ser min skugga mot asfalten framför mig. Och så vill jag ha en jättestor grand danois såklart, men det vill jag ju alltid.
Här är några favoriter:
So take me home, don’t leave me alone
I’m not that good, but I’m not that bad
No psycho killer, hooligan guerilla
I dream to riot, oh you should try it
Ville egentligen ha med Tender också men det fanns ingen bra video så jag lämnar det åt er att göra vidare efterforskningar.
Tog mig äntligen för att framkalla engångskamerorna från sommarens Göteborgsresor. Här är första rullen, första resan. 27 juli 2012.
Den sensationella Lisa och jag tog tåget söderöver, för att flytta in hos Isabella i hennes tornrum. Första kvällen åt vi mest pasta, drack vin och catchade upp.
Vaknade till strålande väder och fri sikt över markerna.
Drack frukostkaffe och peppade. (Det känns lite fel att konvertera engångskamerabilder till svartvitt i Photoshop men allt är tillåtet i krig, kärlek och hysteriskt blåstick.)
Sen gav vi oss ut på strapats genom sommarstaden. Åt brunschlasagne och sådär.
Fortsatte med glass vid kanalen.
Hittade ett skepp. Lutade kameran jättemycket.
På skeppet spelades Springsteen, så vi gick ombord och beställde varsin Mareld. (Fick förresten skit för att jag såg möjligheterna och arrangerade den här bilden efter skuggspelet på bordet. Men SE så stämningsfullt det blev! Finaste bilden från hela resan.)
Vid fyratiden lämnade Isabella av oss i kön utanför Ullevi där vi peppade, gjorde listor över vilka låtar vi helst hoppades få höra och bjöd de med-köande på hembakade kakor.
Inne! Drack bira och såg solen gå ner bakom scenen.
Sen kom Bossen och ba aaaj believe in the prohohomised land. Det gjorde vi också.
Så fortsatte han med tidernas bluesigaste version av Spirit in the Night och det var nästan så bra som på Hammersmith Odeon 1975.
Publikhavet under Drive All Night. Näst bästa tio minuterna år 2012.
En annan höjdpunkt var tredje versen av Tenth Avenue Freeze-Out. När Bruce sjungit ”When the change was made uptown and the Big Man joined the band” tystnade musiken tvärt och stora bilder på Clarence Clemons projicerades på bildskärmarna. G. å. s. h. u. d.
Under Badlands kaosade vi ur totalt. Världens. bästa. arenarocklåt.
Ungefär så.
Och i väntan på spårvagnen tillbaka till tornet var det en man som frågade ”Hur är läget flickor, är det gött mos, ellar?”, så vi kan väl säga att Göteborg levererade efter förväntan.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.