den vackraste av vägar genom den värsta utav skogar

En kväll när solen gick ner fick jag för mig att gå ut på en promenad mot Haubjärgar.

Egentligen är det lite fånigt att gå ut just i solnedgången eftersom den ändå inte når den här sidan av ön.

Men det finns en spänning i dunklet också.

Mysterierna började redan med denna låda, som alltså stod mitt ute i vildmarken med en sladd över vägen. ”Nu flyger jag i luften”, tänkte jag när jag närmade mig men ingenting hände. Lite högre upp i sluttningen stod ett tält och en skåpbil. Ytterst suspekt. Morfar berättade senare att det är två forskare som håller till där. Makapären använder de för att locka till sig ovanliga insekter som de undersöker och dokumenterar. Tänk, livs levande hemuler!

Stenstranden var öde sånär som på fåglarna.

Och en liten vacker död skalbagge. Det här är min favoritinsekt. Det finns fullt av dem här nere och ibland trasslar de in sig i håret eller kraschlandar på rygg ute på gården och då måste man undsätta dem. Denhär var stel som en liten nöt och bortom min räddning.

Här föreställer jag mig att en häxa störtat och hennes kropp blivit till damm. Eller så har hon bara lagt ifrån sig kvasten och klivit ut i skogen för att plocka nojkon. (Inga träffar på Google, jag vet, men det är vad jag alltid fått dem kallade för mig. Som smultron ungefär, fast kraftigare och lite syrliga.)

Jag hade gjort ett halsband av veckans strandfynd.

Jag gick vidare förbi de sista fiskebodarna och in i skogen.

En helt sjuk grej med detta mitt sommarparadis är att det vartannat år invaderas av en sorts monsterlarver, kallade tallprocessionsspinnare. Alltså detta är som en alldeles verklig zombieapokalyps i mindre skala. De kommer på långa led, klättrar upp i tallarna och äter upp allt tills det bara är en död stam kvar. Sen kryper de vidare till nästa träd.

När det så blir dags för dessa otäckingar, som är täckta av päls(!), att förpuppa sig kryper de ner i jorden och släpper iväg hårstråna för vinden. Dessa sätter sig i kläder och hud och överallt och orsakar de värsta utslag och klåda och elände för kor och människodjur som andas in dem. Jag är som det ter sig (peppar peppar) immun men många undviker skogarna.

Som om det inte vore spökhistoria nog lämnar dessa larver skogen död och förvriden efter sitt kalasande.

Och nu, när solen gått ner och sänkt allting i halvdunkel, gjorde sig min livliga fantasi påmind. Egentligen känner jag mig ganska trygg i naturen, men just ikväll kom jag att tänka på Baskervillehunden på myren och alla otäcka barn i Lord of the Flies, plus hundra barndomsskräckhistorier som varit med mig över de här ängderna förut och så prasslar det till i buskarna bakom en av någon liten kanin och så blir jag nervös och ser köttätande luffare och rabiesmonster överallt.

Var tvungen att stanna och fotografera ungefär allt som var läskigt för att sansa mig.

Så hittade jag plötsligt en glasögonskalm. KAN det vara den jag tappade någongång någonstans för ungefär två år sen och som min farbror sedermera ersatte?

Till sist kom jag ut på ängsmarken igen.

Då var det bara det värsta kvar: Blotlunden.

Blotlunden heter egentligen inte Blotlunden men vi har alltid kallat den så sedan mormor läste någon bok där det fanns en offerplats som till beskrivningen liknade buskaget bortom vår åker. Där är mörkt och hemsökt så det förslår. Jag lade benen på ryggen och tuffade igenom snåren så snabbt jag bara kunde.

Här är egentligen ganska trollskt och vackert om en är mottaglig för att stanna och titta. Men jag var lite svag till sinnes denna afton.

Så öppnade sig äntligen träden och jag på andra sidan stenvasten lyste morfars lyktor. Det var ungefär som när Mumin får syn på mammans öron i slutet av Hur gick det sen?.

Och när jag så springer uppför slänten med andan i halsen upptäcker jag katten som sitter i fönstret och håller mig under fullständig uppsikt. Någonting med det fick mig att känna mig så fullkomligt trygg. I det ögonblicket blev vi vänner.

kvigorna på Augstens