tio träd jag tecknat som tröst

Under årets första månader har jag tecknat träd. I julas, när min kreativitet var som mest illa tilltygad, fick jag en rörpenna och en anteckningsbok av min morfar. Jag hade redan tänkt att jag ville teckna mer på det nya året. Teckning är för mig mycket mindre laddat än måleri, någonting jag gör för min egen skull för att träna avbildning eller för att spara ett minne. Något som inte behöver bli något speciellt eller visas om jag inte vill. Jag har alltid trivts bäst med penseln och föredragit att måla, men jag vill verkligen lära mig teckna bättre och göra vanan till en del av vardagen. Att då få förutsättningarna, och ramarna, av någon annan var helt perfekt i mitt tillstånd.

Den första januari gick jag ut på en promenad strax innan solnedgången och tog en bild på ett ganska egensinnigt träd invid Farsta slottsväg. Det hade en stor bula långt ner på stammen, ett hål och några krokiga grenar. När jag kom hem tecknade jag av det med min nya penna i min nya bok. Bara för att lära känna materialet, bara för att spara ett minne från årets första dag.

Dagen efter satt jag vid köksbordet och fick syn på trädet mellan de faluröda förrådsbodarna på innergården. Jag visste ju att jag hade klarat av att teckna ett träd dagen innan, och det gjorde på något vis att jag vågade försöka igen. Typ som när Harry frammanar sin första patronus för att rädda Sirius. Han vet att det går därför att han har redan gjort det.

’

Och på den vägen var det. Jag började uppmärksamma träden på mina promenader. Runt huset och runt om i Gustavsberg. Just det här står utanför Café Tornhuset i hamnen.

En brusten och ihålig åldring ihop med två ungdomar, på Oxenstiernas väg, alldeles intill Farsta slott.

På sluttningen mot Farsta gårds gravfält fick jag upp ögonen för en sliten och enögd trästump som måste stått många år utan att få sätta nya löv. Nu hände något i mig. Jag började aktivt att leta efter de mest slitna karaktärerna, de som inte bara förlorat sommarskruden utan det mesta av livet men som stod pall ändå. Det var något trösterikt över att få teckna dem, att få dem att känna sig fina igen. Och för mig som fick känna igen mig i dem.

En vildvuxen liten vän på gården bakom Gustavsbergs Textil och Tapetserarverkstad. Med sprucken och halvt avskalad bark till en yvig frisyr.

En enarmad bandit på andra sidan Odelbergs väg.

En sprucken och kraftigt lutande ek i Engelska parken.

Det kanske pampigaste trädet i hela Gustavsberg är en ihålig pjäs vid vägen ut till Täcka udden. Hela jag får plats i hålet.

En skruvad stam som verkar ha dött redan i sin ungdoms strävan. Också från Engelska parken bakom vårt hus.

För mig har det blivit en mindfullnessgrej att leta träd. Att vara uppmärksam på dem när jag går ut. Jag ser med andra ögon på stammarna jag passerar varje dag och jag hälsar på dem jag känner igen eller har tecknat av. Säger ”du är näst på tur” till en stubbe i närheten av vårdcentralen. Kliver genom lervälling och snårskog för att ta en referensbild ur rätt vinkel. Blir lite mer kompis med skogen, lite mer närvarande i stunden, och kommer lite närmare kreativiteten under tiden. Tack träden, och tack morfar för pennan.